"Det är naivt att tro att man kan lösa alla polisens problem med omorganisation"
"Under de senaste åren har det förts en nödvändig debatt om vilken förmåga försvaret har att lösa ställda uppgifter. Motsvarande diskussioner har däremot lyst med sin frånvaro när det gäller polisens och kommuners förmåga att förebygga och hantera brott samt trygga enskilda medborgares säkerhet" skriver Karl-Åke Pettersson och Magnus Lindgren från Stiftelsen Tryggare Sverige.
I media har det under de senaste dagarnarapporterats om att den så kallade mängdbrottsligheten minskar. Det gäller iförsta hand brott som drabbar människor i vardagen i form av bilbrott och våldi offentlig miljö. Statistiken visar också på en sjunkande trend när det gällerdet dödliga våldet.
Samtidigt beskriver polisen att dengrova och organiserade brottsligheten har fått fäste även i mindre städer ellerpå ren landsbygd. Som en konsekvens av detta ökar organiserad brottslighet somnarkotikahandel, utpressning och människohandel. Detsamma gäller brott somövergrepp i rättssak, olaga hot och bedrägerier.
Till detkommer en allvarlig situation i flera förortsområden med social oro, upploppoch gängkriminalitet, där varken polis, ambulans eller räddningstjänst vågarsig in utan omfattande förberedelser och förstärkningar.
Läget kompliceras ytterligare av att polisens brottsförebyggandearbete uppvisar stora brister. En rapport från Riksrevisionen konstaterarexempelvis attpolisen inte lever upp till riksdagens krav på att man ska arbetakunskapsbaserat och problemorienterat med att förebygga brott.
Dessutomvisar ny statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) attutredningsverksamheten hos polis och åklagare får allt svårare att hålla jämnasteg med brottslighetens utveckling. Konsekvensen av detta blir att även grovabrott tvingas nedprioriteras eller utreds inte alls. Beträffande mängdbrottenkan det vara ännu sämre. De kan ”skrivas av” i samma stund som anmälaren lämnarpolisstationen.
Svårigheternablir inte mindre av att Brå visar att kommunerna i många fall saknar ettstrukturerat brottsförebyggande arbete och att lokalasamverkansöverenskommelser mellan polis och kommun inte sällan endast är enpappersprodukt.
Sammantagetinnebär detta att situationen i många kommuner kommer att bli mycket besvärligtframöver.
Vadska då göras för att komma till rätta dessa allvarliga samhällsproblem? Någotsom skulle kunna bidra till en förändring är att vi numera faktiskt har kunskapom brottslighetens kostnader. Enligt nationalekonomen Ingvar Nilsson kansamhällskostnaderna för ett personrån uppgå till ca 225 000 kronor medan enmisshandel kan kosta allt från 50 000 till 5-6 miljoner. Om den leder tilllivslång invaliditet kan summan hamna på hela 50 miljoner. Vidare kan en gruppav gängkriminella under en 20-årsperiod skapa kostnader på ca 650 miljonerkronor. Det finns alltså enorma belopp att spara för stat, kommuner ochlandsting genom att utveckla ett lokalt brottsförebyggande arbete från främstpolisen och kommunerna.
Enförutsättning för att utveckla arbetet med att förebygga brott samt tryggaenskilda medborgares säkerhet är att polisen och kommunerna vet vad som ska göras och hur detta arbete ska bedrivas. Menpolisen och kommunerna måste också ha den förmåga som krävs för att lyckas meduppdraget.
Tillskillnad från försvaret, där det har förts en nödvändig debatt om vilkenförmåga som finns att lösa uppgifterna, saknas en sådan debatt när det gällerpolisen och kommunernas brottsförebyggande- och trygghetsskapande arbete.
Iställetför att analysera vilken förmåga i form av resurser, organisation, kompetens,materiel, lagstiftning etc. som krävs har diskussionerna så gott somuteslutande handlat om behovet av en mer centraliserad polisorganisation. Alltfler börjar emellertid förstå att problemen inte kommer att kunna lösas enbartgenom en omorganisation av svensk polis. Dessutom kommer effekterna avomorganisationen erfarenhetsmässigt att dröja ett antal år.
Detär därför hög tid att även diskutera vilken förmåga som krävs för att motverkaden besvärliga utvecklingen i många kommuner.
Närdet gäller resurser visar erfarenheter från andra länder att det behövs en kvalificeradpolissamordnare per 5 000 kommuninvånare för att polisen ska ha förmåga att fullgörasitt brottsförebyggande uppdrag, allt annat polisarbete lika. Den satsningenkräver alltså sammanlagt cirka 2 000 polistjänster av landets ca 20 000.
Mendessa samordnare räcker inte; kommunerna måste dessutom själva ta ett mycketstörre ansvar för det lokala brottsförebyggande arbetet och, inte minst, föratt fullgöra sitt författningsenliga stöd till de som drabbas av brott. Denförmåga som en kommun måste mobilisera är enligt vår bedömning att ha en lokalbrottsförebyggare per 5 000 invånare och en lokal brottsoffersamordnare per 5 000invånare.
Ensådan kombinerad statlig- och kommunal organisation om cirka 6 000professionellt utbildade brottsförebyggare och brottsofferstödjare blir denresurs som kommer att kunna ta upp kampen med brottsligheten och återställaförtroendet för rättsstatens förmåga.
Denårliga kostnaden om 5-6 miljarder för dessa 6 000 tjänster kommer snart attbetala sig när summan jämförs med vad som kommer att kunna sparas både i mänskligtlidande för brottsdrabbade och för de sammanlagda kostnader som idag betalasfrån olika konton för deras rehabilitering.
Karl-Åke Pettersson
Ordförande (jurist och f.d. polischef)
Stiftelsen Tryggare Sverige
MagnusLindgren
Generalsekreterare(forskare och f.d. polis)
StiftelsenTryggare Sverige
