"När hörde du senast en tjej sjunga falskt på scen?"

"..könsfördelningen [har] länge varit jämställd vid de flesta av landets musikhögskolor. Så problemet lär inte vara att det utbildas för få kvinnliga musiker"

Så skriver Virve Ivarsson på Expressen på onsdagen angående Jämställd Festivals chockerade siffror, 74 procent av artisterna som är bokade till svenska festivaler är män.

Ja, det är en chockerade siffra, alarmerade. Kanske tycker du att vi har viktigare saker att ta tag i än att räkna kön på festivalscener - det tycker inte jag. Den här ojämlikheten spiller över från resten av samhället, till kulturen och musiken, det är inte en isolerad företeelse. 

Varje år besöker hundratusentals svenskar olika festivaler. De dricker, de äter, de blir fulla och de upplever musik. Själv tycker att att just en festival är det bästa sättet att uppleva musik på, en utsätts för nya artister som en annars aldrig skulle sett/hört. Med sig hem får en förhoppningsvis en hög med nya intryck och kanske någon ny favorit. 

Det är här problemen startar, om det nu är 74 procent män på de där scenerna, då blir det lätt så att en tror att det bara är just män som håller på med musik. Som FÅR hålla på med musik. 

Tänk den tjej som står där i publiken och spricker av längtan att utrycka sig, att få stå framför ett publikhav, att få ta med publiken på en sju jäkla resa under några minuter. Tänk vad hon har att kämpa mot. Hon ser bara män på scen. Män, män, män, many määäään!  

Egentligen är helt ovidkommande hur många musiker som utbildas och vad de har för kön. Ivarsson tar fram detta som ett argument för att det går att rätta till problemet. 

Tyvärr är det inte riktigt så enkelt, problemet är alla som inte går musikhögskolor, som inte utbildas. Som bara gör.

Pojkar tillåts alltid ta plats, i skolan, på rasten och på scen. Pojkar får larva sig hur mycket de vill, det är "en del av utvecklingen". Vad gäller att stå på en scen är det i många fall helt frånkopplat talang eller kvalité. Som ung pojke/man får du mer än gärna utvecklas på scen, framför publiken. Det vill säga: du kan som pojke/man vara urkass i början men tillåts fortsätta, du till och med uppmuntras.

För tjejer är det annorlunda. Då måste du vara bra från börja, leverera, bevisa att du är "lika bra som killarna". När hörde du senast en tjej sjunga falskt på scen? 

Klart många tjejer drar sig från att ställa sig på en scen, de har omänskliga krav på sig från första ackordet. Det får inte bli fel. 

Varför hör du sällan kvinnor säga "vi [i bandet] var så jävla kassa i början, skäms när jag ser gamla Youtube-klipp"? När du förmodligen både läst och hört pojkar/män uttrycka "Det var väldigt charmigt på den tiden". 

Den ojämställda festivalscenen beror på samhällets ojämställda krav utifrån kön. Det kan vara inom musiken, konsten, i arbetet eller om utseendet. Kvinnor måste hela tiden förhålla sig till männen, vara lite bättre, för att få ta (nästan) lika mycket plats. 

För att komma till en bättring måste vi alla gemensamt lära våra barn att det är ok att larva sig, tramsa och ta plats oavsett kön. Sjung falskt, dansa i otakt, gör bort dig och tappa brallorna/kjolen! Det är okej!

Det är först när vi lyckats med det, att få alla, oavsett kön, att känna frihet i uttrycket som vi kommer se festivaler som är jämställda. 

Under tiden kan varje festivalgeneral kolla sig i spegeln och säga: Jag har ett ansvar.

Tom Jerry Boman
Journalist