58 CUF:are: "Därför är vi är liberaler och därför vi är feminister"

Att ständigt utveckla sina idéer är ett måste. Tider förändras, och samhället med dem. Därför är idédebatt också alltid viktigt. 12 mars skriver Tiffany Lindfors och Amanda Höjer ett idédebattsinlägg: eftersom var tredje svensk inte vill kalla sig feminist bör vi istället prata om jämställdism, eftersom det inte diskriminerar något kön. De skriver under med ”aktiva i Centerpartiets ungdomsförbund” (CUF).

Vi vill därför börja med att konstatera att detta är rakt motsatt CUF:s åsikt. I CUF:s politiska program kan man läsa att vi är liberalfeminister, som strävar efter ett samhälle där ingen begränsas av könsroller och könsnormer. Jämställdismen, konstaterar skribenterna, ska leda till ”en könsneutral lagstiftning för ett jämställt samhälle”. Där ligger de nära CUF:s åsikt: ”vi vill att alla ska ha möjlighet att nå sina drömmar och mål utan att stoppas av strukturer.” Skillnaden är att de väljer att förkasta feminismen, medan vi menar att den är oerhört viktig.

Feminismen, menar vi, syftar framförallt till två saker. Det ena är att bryta ned könsmaktsordningen, och därigenom de patriarkala strukturerna. Det andra är att uppmuntra en inkluderande och fördomslös social attityd. Vi menar att det är svårt att bortse från strukturernas existens. Samhällets normer är uppbygga kring mäns macho-ideal gentemot kvinnors omhändertagande. Detta är självklart en hård generalisering, men det är också svårt att inte märka av när man observerar samhället i stort – hur kön skildras i reklam, statistik rörande arbete, etc. Vi menar likaså bestämt att detta är något som inte bara kvinnor far illa av. Unga pojkar faller efter i skolan – det är inte ‘häftigt’ att plugga. Unga pojkar har lägre läskunnighet – det är inte ‘häftigt’ att plugga. Normerna som säger att män inte ska visa känslor gör att självmordstalen bland män är högre än bland kvinnor. Män söker i mindre grad psykologisk hjälp. Det är inte ‘manligt’.

Samtidigt far många kvinnor illa, i olika grad. Det kan handla om lönenivåer i individuell lönesättning, om sexuellt utnyttjande, eller det övervåld som fortfarande är betydligt vanligare gentemot kvinnor. Det kan handla om svårigheterna att komma in i börsstyrelser, eller alla de gliringar som den ‘tuffa’ och därmed ‘manliga’ tjejen eller kvinnan tvingas utstå.

Listan kan göras betydligt längre. Dit vi vill komma är att normerna i samhället förhindrar det självförverkligande som alla människor borde ha självklar rätt till. Dina drömmar ska inte hindras på grund av ditt kön. Det gäller såklart även de som befinner sig utanför en binär könsuppdelning, som ofta tvingas utstå ännu större diskriminering.

Höjer och Lindfors tar upp flera exempel. De slåss emellertid mot väderkvarnar; CUF har i egenskap av liberalfeminister länge arbetat mot manlig omskärelse av nyfödda. Dessutom tycker också vi att det är tragiskt att det är svårare för män att få ensam vårdnad av barn (här kommer återigen normerna in: det är ‘omanligt’ att ta hand om barn).

Ingen av deras motargument är dock starka nog för att vi inte längre ska kalla oss liberalfeminister. Ofta beskylls feminismen för att vara socialistisk. De första feministerna föregick dock socialismen. Det handlade om allas – mäns och kvinnors – lika rättigheter: lika rösträtt, äganderätt och frihet. Snarare var feminismen tätt förknippad med den tidiga liberalismen, med namn som Wollstonecraft och Mill: tron på att friheterna, rättigheterna och skyldigheterna inte tillhör hälften av befolkningen, utan hela befolkningen (läs Olympe de Gouges fantastiska parafras på den franska deklarationen om männens rättigheter för ett exempel). Det är också vi övertygade om.

Eftersom det fortfarande finns en könsmaktsordning som gör att alla individer inte kan nå sina drömmar är feminismen ännu relevant. Skribenterna konstaterar att var tredje svensk inte vill kalla sig feminist. Undersökningen förefaller vara flera år gammal. 2014 konstaterades det att 47% av svenskarna kallar sig feminister. Oavsett vad skulle vi inte sluta kalla oss liberaler bara för att inte 100% av Sveriges befolkning gör det. Vi är liberaler, och vi är feminister, för att vi tror på allas rätt till makten över sitt eget liv. Det tänker vi fortsätta tro på.

Carolin Bartley, Göteborg
Oscar Dahl, Ulricehamn
Lou Bendrot, Stockholm
Isak Berg, Floda
Johanna Berglund, Stockholm
Michael Broberg, Örebro
Vincent Boswijk, Göteborg/Groningen
Linnéa Casteborn, Santa Barbara
Andreas Eriksson, Göteborg
Olivia Erixon, Granö
Max Eskilsson, Lund
Adrian Reza Galleoni, Göteborg
Jonas Carl Hallgren, Göteborg
Linus Hannedahl, Övertorneå/Stockholm
Johanna Hedlund, Nya Zeeland
Emelie Holgersson, Tjörn
Linnea Hylén, Karlskoga
Sanna Häger, Grebo
Sol Höglund, Falun
Elina Johansson, Borensberg
Robin Karlsson-Ax, Södertälje
Johan Krogh, Nacka
Johanna Kärrman, Malmö
Mathilda Laestadius, Täby
Dennis Larsson, Uppsala
Henrik Larsson, Lerum
Simon Lundberg, Stockholm
Eric Luth, Huskvarna
Molly Malmborg, Halmstad
Märta Martin-Åkesson, Stockholm
Felix Martinsson, Kungsbacka
Lukas Martinsson, Kungsbacka
Karin Mattson, Arboga
Ingrid Molander, Kalmar
Tove Molin, Eskilstuna
Eva Mörtsell, Storuman
Erik Nilsson Nordahl, Onsala
Charlotte Nordling Schill, Östersund
Bonnie Peterson, Uppsala
Caspian Rehbinder, Stockholm
Jonatan Riberth, Falkenberg
Evelina Robertson, Stockholm
Szimone Robertsson, Vetlanda
Olle Romlin, Uppsala
Rami Sharaya, Linköping
Madeleine Sjöhage, Stockholm
Frans Sporsén, Göteborg
Robert Steffens, Botkyrka
Rebecca Stråhle-Wolke, Mullsjö
Clara Stephansson, Rydebäck
Arvid Straube, Helsingborg
Victor Sund, Ulricehamn
Anton Thorell, Stockholm
Johan Vesterlund, Helsingborg
Alice Vestlin, Helsingborg
Frida Walde, Täby
Stina Wigroth, Halmstad

Alla aktiva i Centerpartiets ungdomsförbund