Klass 6A:s maskerad – Alla hade klätt ut sig, men jag hade klätt upp mig
Niklas Mesaros: Jag var lesbisk och Anna var bögen och hennes teaterblod smetades ut med min brunkräm samtidigt som Madonnas "Like a Prayer" gick igång och precis där och precis då, hade Köping arrangerat sin första queerklubb utan att ens veta om det.
Jag vet att det var 1995, jag vet det för att det står på baksidan av kortet. Tolv år och med en känsla för stil på väg till klass 6A:s maskerad. I spetstrumpbyxor, 90-talsblå ögonskugga, en guldblond peruk och sporadisk omgång brunkräm, står jag framför spegeln. Mamma hade köpt behån på Lindex. Varken jag eller pappa vågade, vi skyllde på att storlekarna var svåra att förstå.
Och en 75A-kupa hjälpte mina föräldrar att fylla med strumpor, handsvett, och villkorslös kärlek.
Pappa visade hur jag skulle dra den orangea engångshyveln rakt ner och efteråt visade han mig hur en undviker klumpar i mascaran. Jag visade dem hur en tar bort klumpar ur halsen, hur en gör sig sårbar och större på samma gång.
Jag wobblade ut från innergården i högklackat, nerför gatan genom stan till Medborgarhuset. Nog måste de ha bett en stilla bön, en stilla bön om att ingen skulle skrika eller kasta något efter mig. Men jag tog mig dit utan en enda kommentar.
Alla i klassen hade klätt ut sig till spöken, häxor eller något likvärdigt fantasilöst. Alla hade klätt ut sig som något annat.
Alla hade klätt ut sig men jag, jag hade klätt upp mig.
Jag hånglade med Anna på dansgolvet. Anna hade kort blått hår, hon var bäst på fotboll, hade svarta Dr Martens och ikväll var hon en punkzombie. Vi var kamouflerade av festen men alla kunde se oss. Jag var lesbisk och Anna var bögen och hennes teaterblod smetades ut med min brunkräm samtidigt som Madonnas "Like a prayer" gick igång och precis där och precis då, hade Köping arrangerat sin första queerklubb utan att ens veta om det.
Sminket var vid slutet av kvällen lika suddiga som känslorna och könsrollerna. Och det var heligt nog för att en skulle kunna börja tro. Tro på att det skulle vara möjligt för två småstadsqueers ännu utan ordförråd för att förklara vad som hade skett. Tro på att de skulle våga vara vem de ville, våga vara vem som helst, till och med våga vara sig själva.
Like a Prayer – Köping 1995
Niklas Mesaros,
www.niklasmesaros.se
(1).jpg)
