Varje dag hör jag tjejer klaga på tjocka lår, små bröst och fula rumpor
Alba Montheli: Prata med varandra, beröm varandra och se till att finnas där för varandra. Fråga en extra gång om det finns något du kan göra och låt dig inte bli bortstött även om det känns som att det är vad din vän vill.
Alba Montheli är en 17 år gammal dansare som pluggar andra året på distansgymnasiet.
Hon jobbar även som danstränare och driver bloggen albaa.se.
Hela mitt liv har jag tränat en sport där utseendet har stor betydelse, dagligen hör jag tjejer klaga på tjocka lår, små bröst och otighta rumpor. Redan när jag var tolv år började jag skriva om hur viktigt det är att acceptera sig själv, om vikten av att tänka sunt och träna lagom. Jag skrev om hur viktigt det är att älska sig själv och sin kropp.
Jag har aldrig haft en ätstörning. Jag har aldrig tyckt att vågens siffra är lite för hög eller låren lite för stora. Jag har aldrig skippat en måltid eller en efterrätt för att hjärnan sagt åt mig att tänka på min kroppsfigur.
Min mamma frågade mig en gång om detta var sant. Mitt svar var enkelt, ja såklart, jag är nöjd med mig själv.
Mitt svar var, som både jag och min mamma innerst inne visste, en lögn.
Sanningen är tyvärr att jag började skriva om detta för att jag var en av dem, en av er, en av alla dom som dagligen tittar sig i spegeln och granskar, kritiserar, och letar fel.
Jag lider inte av någon diagnostiserad ätstörning, jag är inte sjuk. Men jag lider, precis som så många andra ungdomar, av dagens skönhetsideal. Jag lider av att se hur onormalt och orealistiskt smala klädaffärernas skyltdockor är, jag lider av att se modellmåtten, och jag lider av att se hur den "perfekta" kvinnan framställs. För jag påverkas, precis som så många andra, av detta.
Jag önskar så innerligt att jag var starkare, att jag ärligt kunde säga att jag är helt nöjd med min kropp och att jag inte påverkas av skönhetsidealen. Jag kan inte det – än, men jag ska kämpa. Jag ska kämpa för att bli den tjejen som jag skriver om, tjejen som äter bra mat ibland, skit ibland, tränar ibland och ligger på soffan ibland. Utan. Att. Bry. Sig.
Tjejen som tittar sig i spegeln och säger "yes här är jag, jag är frisk och jag mår bra, jag är snygg idag." Det är svårt att vara den tjejen när jag ser hur tjejer bemöts när de har "lite för bra" självförtroende, men jag ska försöka, det ska jag verkligen!
Jag har sett tjejer som har påverkats mer än vad jag har gjort, jag har sett vänner som mått så fruktansvärt dåligt på grund av våra sjuka skönhetsideal. Det finns inget tillfälle då jag känner mig mer hjälplös än när någon av mina vänner mår dåligt på grund av detta.
Jag har känt mig otillräcklig och ohjälpsam. Hopplös och sämst. Men vad ska man säga? Hur ska man vara? Vad ska man inte säga?
Förra veckan hände något fantastisk. Efter tre års kamp mot anorexin skrevs min vän ut från barn och ungdomspsykiatrin. Hon vann. Hon vann den fruktansvärda kampen mot anorexin och jag blir varm i hela kroppen av att se henne må bra. Jag blir lycklig av att se henne le igen, le på riktigt.
Jag vill inte se någon må så dåligt som hon, och så många andra, och jag vill aldrig någonsin falla dit själv. För att vi inte ska göra det, falla dit, eller för att ni som fallit dit ska kunna ta er upp igen, behöver vi varandra.
Prata med varandra, beröm varandra och se till att finnas där för varandra. Fråga en extra gång om det finns något du kan göra och låt dig inte bli bortstött även om det känns som att det är vad din vän vill, för jag lovar dig, det är sjukdomen som pratar.
Jag vet nu att jag inte var helt hopplös för att jag försökte, och försöker, finnas där så mycket som möjligt. Du behöver inte vara den perfekta vännen men du ska visa att du försöker finnas där och att du inte tänker ge upp på din vän. Det är alla vänner skyldiga varandra.
Och till dig som känner att du håller på att falla dit, eller till dig som redan är långt nere: Du kan vinna.
Alba Montheli
