Fredag 30 Jul
Stockholm

Vi kvinnor behöver ingen genusutbildning för att lyckas

Viktoria Wyckman tycker att kvinnor ska sluta motarbeta varandra.
Viktoria Wyckman tycker att kvinnor ska sluta motarbeta varandra. Foto: Privat

Viktoria Wyckman: Jag vägrar bli inkvoterad i en konstellation där jag är utvald för att jag är kvinna, som att det skulle vara ett slags handikapp i livet, eller för att jag klär mig på ett visst sätt.

Kommentera (14)
Kopiera länk
Dela
Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer
Om skribenten

Viktoria Wyckman bor i Stockholm. Hon jobbar som fotograf och är chefredaktör på tidningen Pause.

Hon har en hemsida: wyckman.com.

I helgen har det varit den årliga fotomässan i Stockholm. Fotomässan som, enligt ett bittert inlägg på fotografen Emma Svenssons (Rockfoto-Emma) blogg, är mansdominerad och omodern då den pryds av gamla ruggiga och sexistiska manliga fotografer och allt därtill. Fotomässan där vi kvinnor, enligt Emma, inte får tillräckligt med plats.

Stopp och belägg. Det är inte synd om oss kvinnor i dagens Sverige. Jag är så trött på att höra det här sägas. Fotomässan är en allmän mässa, där vi kvinnor inte förbjuds från att ta plats. Plats finns. Och vi får vara där. Vi behöver inte underminera oss själva. Att kräva plats och makt är i sig en aggressiv handling – ingen av dem är tillgängliga för alla. Plats och makt måste tas.

Enligt Kjell A. Nordström, professor på Handelshögskolan i Stockholm, så kommer kvinnor att vara framtidens ledare, entreprenörer och beslutsfattare. Vi dominerar redan högskolorna och börjar ta över arbetsmarknaden. Ge det några år så. Vi växer. Vi kommer dit. Vill ni veta mer om hur det kommer att gå till, läs Kjells senaste bok Urban Express.

Den ständiga debatten om manligt och kvinnligt. Mansgrisar och mansdominerade arbetsmarknader. Feministmotarbetare och feministmedarbetare. Jämställdhet och jämlikhet. Han och hon och hen och det. Vi mot dem. Könsdiskriminering och underminering. Offerkoftorna. Kvinnoskydden. Kvinnor som kräver lika behandling. Kvinnor som kräver acceptans av sina kvinnokroppar och dess detaljer. Män som hatar kvinnor och allt därtill.

Det är viktiga saker att prata om, att hålla vid liv i debatten, men det är ofta här som vi även tappar fokus och blandar ihop argument med känsla och eventuell självupplevt missförhållande. Det är skillnad på strukturer och enskilda upplevelser.

Kvinnor vet inte hur man behandlar kvinnor. Genvägen är att allt är männens fel. Men vi är ju livrädda för varandra. Vi kvinnor. Fullkomligt livrädda. Vi ser varandra som hot. På de flesta sätt en kan känna sig hotad på.

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, sade den första kvinnliga utrikesministern i USA Madeleine Albright vid ett föredrag i ABF-huset i Stockholm 2004, och det har i dag blivit ett etablerat uttryck. Jag är inte konfunderad. Och i en ledare med rubriken "Helvetets egen kvinnoavdelning" på Svenska Dagbladet sätter Elise Claeson huvudet på spiken när hon skriver:

"Feminismen har blivit ett utopiskt vänsterprojekt; kvinnorna ses som vår tids underklass, en hop underordnade offer som behöver en upplyst elits hjälp för att bli jämställda".

Och kvinnor som lyckats utan hjälp av utopiska vänsterprojekt är många. Alla behöver inte hjälp i genusutbildning för att lyckas. Vi behöver bara kasta avund i soporna och hylla varandra. Vi kvinnor måste lära oss hur vi behandlar varandra bättre.

Vägen till jämställdhet är när vi kvinnor kan vara lika mediokra och banala som män utan att bli nedtryckta och baktalade av främst andra kvinnor. Som Marienne Nivert, före detta VD på Telia svarade på frågan när har vi ett jämställt näringsliv: ”Den dag när vi har lika många medelmåttiga kvinnor som män i styrelserummet, då är vi jämställda!"

Jag vägrar bli inkvoterad i en konstellation där jag är utvald för att jag är kvinna, som att det skulle vara ett slags handikapp i livet, eller för att jag klär mig på ett visst sätt. Jag vill inte bära offerkoftan eller bli inbjuden bara för att jag är underminerad.

Jag vill bli utvald och uppskattad för att jag är jag och för att jag är jävligt duktig på min sak. Jag är Viktoria. Alltid Viktoria. Oavsett om jag bär kavaj, blus, bikini eller smutsiga klädtrasor. Jag är Viktoria som alltid har samma makt. Samma ståndpunkt. Samma människa. Samma rättigheter.

Med det sagt vill jag passa på att hylla en särskild människa. Hon heter Mia Skäringer Lázár. En människa som med alla sina medel stöttar oss till att kunna vara oss själva och vara älskade för det.

Tack.

Viktoria Wyckman

Motarbetar kvinnor varandra för mycket?
Tack för din röst!
Kommentera (14)
Kopiera länk
Dela