Jag är bipolär – inte en dålig förälder

Bipolär diagnos. Ja, vad är det?

Jag läste en tjej skriva sin historia om att leva med en förälder "som är bipolär och var missbrukare". Jag har hört några till, när jag var på Maskrosbarns läger för tre år sedan.

Jag vet hur jag reagerade då, jag blev rörd, ledsen, kände att de va så hemskt, blev arg. Alla tänkbara dåliga känslor. Det förknippade jag med vad jag hörde i framtiden vad det gäller bipolär. För så funkar vi inte sant? Omedvetet. Men nu är jag trött på detta, så nu tänker jag dela med mig utav min erfarenhet. Ur mitt perspektiv med båda delar. En diagnos som är svartmålad.

Ursäkta mig men – här finns vi, vi som tar hand om våra barn och kämpar. Kämpar mellan liv och död och försöker bli förstådda i samhället och i våra familjer. Försöker bli hjälpta på bästa sätt för att fungera så bra som möjligt inombords. För det är en ständig kamp.

Du är medveten om att ditt sätt att lägga upp bipolär diagnos ger många människor en vidrig syn på det va? Medan vi – vi kämpar som det är. För ja, vi finns. Vi som kämpar varje dag. Min son, honom skulle jag aldrig göra något illa. Min son, han är mitt allt. Min son är i mina skov min räddning. Han behöver mig, jag är hans mamma och jag är den bästa mamman till min son.

Visste du att jag fick min diagnos bipolär typ 2 när han var ett år. Vet du att mitt huvud rusade mer än någonsin, på grund utav att jag läst och hört storys från folk. Människor pratar om det som att bipolär är ett stort misslyckande. Att man är ett avskum, att man är ett svin. Så vet du hur mina tankar, som jag sedan jag var liten kämpat mot, gick när jag fick höra det? Milton ska inte ha en sån här mamma. Milton kommer få det så mycket bättre utan mig, och mitt äckliga jag.

Jag har aldrig haft en tanke på att göra illa min son genom mitt beteende – hur dåligt jag än mått. När det var som absolut värst har han fått vara hos min mamma. Men efter diagnosen, efter allt jag läst, försvann min kämparglöd.

Trots alla behandlingshem, HVB-boenden, fosterfamiljer, läkare efter läkare utan resultat, ADHD-diagnos, alla självmordsförsök, min trasiga barndom – allt jävla kaos! Så har jag alltid ställt mig på benen och gått. Men den dagen jag fick den domen, då slocknade allt. Nu, nu kunde jag likaväl dö. För min son skulle ha det bättre utan mitt sjuka, äckliga jag. Och hade jag vetat det innan skulle jag aldrig skaffat honom. Mina tankar snurrade.

För det var så alla hade fått mig att se på bipolaritet. Men någonting folk inte ser – är att det finns så jävla olika bipolär. Alla människor är olika. Trots diagnos. Det är en ständig kamp för oss. Tänk er ett berg som man ska bestiga tio gånger.Det finns ingen genväg, man får inte stanna för att vila. Och när du väl är på väg upp för detta berg är alla små motgångar ett berg i sig.

Ju högre upp ju lättare blir det. Du gråter dig igenom det, slår dig igenom grenar från träd, hasar dig upp för där det är brant medan det svider i benen, du vill stanna för att vila. Du orkar inte mer. Behöver fylla på din energi, men du har inget att äta. Det finns ingen som helst möjlighet att äta. Och du måste tänka på djuren, djuren! Inte trampa omkring där de bor. Men inga genvägar. När du väl kämpat dig upp, genom all skit. Så står du där, känner att du äntligen klarat det en gång till.

Du står på benen. Du är glad. Du har ju fixat det. Dina tankar börjar för en stund att tänka att du kanske skulle försöka fixa det där jobbet som du så länge har suktat efter. Du kanske skulle klara av det. Du längtar efter att umgås med dina vänner, din familj. Allt är så fridfullt. Men vänta nu – tankarna. Du ska bara få vara här en stund. Ja just precis. Man får bara må bra, en liten stund. För att sedan kastas ner från det brantaste stupet på berget.

Väl nere tänker du att nu jävlar börjar du om igen. Ingen genväg, ingen vila. Du får inte ge upp. Tänk på alla andra. Du måste klara det här så att laget blir glada. Trampa på tå, se glad ut och bara gör det! Och man gör det, man börjar om och om och om och om igen.

Så ser livet ut. Man ska kämpa, för att försöka må drägligt. När man väl mår okej – så ska man slås ner hårdare och hårdare. För att sedan ställa sig upp och börja om.

Är det konstigt att man ibland ramlar ihop? Att man ibland behöver hjälp av samhället? Är det konstigt att man mitt i den svartaste tunneln är beredd att göra vad som helst för att ta stop på eländet. Vad är det här för liv?

Hade du velat gå i mina skor en dag?

Sluta döm. Sluta skyll allt på diagnosen. För det finns de, som trots en riktigt jävla risig bakgrund, plus diagnosen, och som har barn – som klarar allting utan att barnet far illa. Som bara tillåter sig själv att må dåligt när barnet inte ser. Jag skulle aldrig, aldrig i mitt liv låta min son lida för min diagnos. Han är värd det bästa i hela världen, han är den bästa kille jag kunnat önska mig. Han är mitt allt! Jag tar hjälp när jag behöver det, när allt blir för jobbigt. Just för att det inte ska gå för långt.

Så tänk nu efter en gång till, vill du gå i mina skor i en dag? Så kanske du förstår – eftersom du inte frågar.

Felicia Nilsson