Har du någonsin sett ett barn sprängas i bitar?

Känner du någon syrisk krigsflykting? Har du tittat in i ögonen på en tonåring som är gråhårig som en gammal människa på grund av trauma.

Har du låtit någon berätta om Syrien för dig?

Alla tycker ju så förbannat mycket om dem. Jag antar att det är sprunget ur ett personligt möte med den syriska krigsflyktingen. Jaså inte – var har du då fått tankarna ifrån, du som vill bli av med dem? Om det inte är i mötet med dem menar jag.

Det är nämligen i det mötet empatin sätter djupa spår. Det blir svårt att hålla masken.

Pappan, full av granatsplitter i kroppen, uppsplittrat på honom i Syrien. Med panik i blicken: ”Min son och min hustru är kvar i Syrien”.

Barnet, utan föräldrar, blott 9 år, resonerar som en vuxen man, rationell, det barnsliga dog när familjen sprängdes.

”Han grät i början, men nu har han slutat” säger farbrodern.

Jag tänker, han blev vuxen på en vecka. Hans blick har stelnat. Mitt hjärta går sönder i mig.

Jag möter en tonåring. Vid nästa möte är tonåringen gråhårig som en gammal människa. Det vänder sig inom mig.

En It-tekniker. Topputbildad. Tortyren han berättar om är så pass stark och vidrig att en person som medverkar tvingas att springa ut. Det var när han systematiskt berättade om hur man brände hans penis med stark ström och drog ut hans samtliga naglar som magen inte accepterade framställningen mer.

De är här nu. De kan inte språket, de kan inget om svensk politik eller juridik. De kan inte försvara sig. De kan inte gå klinch med dem som på flyttande akademisk svenska kan förklara varje problem med att de är i vårt land.

De kan bara få röst genom dig och mig. De är de minsta just nu.

Om du träffar dem och lyssnar kommer du att bli förvandlad, det lovar jag. Du och jag är fria att säga vad vi vill om dem. Men om du inte har mött dem är ett gott råd att fundera noga över vad du säger om dem.

Efter att ha ätit en god middag är det skönt att sätta sig vid datorn och tycka lite om krigsflyktingen. Ahhhhhh, vad ska jag skriva idag. Ja, nu vet jag.

”Det är inte klokt detta. Sverige är i kris, vi klarar inte mer. Det är inte klokt detta. Men jag är inte rasist. Det är inte klokt detta. Sverige är i kris. Om de inte är tacksamma kan de åka tillbaka till Syrien. Jag vet, för att jag bara vet detta”.

För att du själv har varit en krigsflykting eller? För att dina barn sprängdes ihjäl? Är det därför du vet att Sverige är i kris nu?

Det är inte säkert att du är rasist. Men du vet inte vad du pratar om, det är problemet. Har du mött dem och skriver samma sak, kan jag lyssna och resonera. Förvånad, men ändå.

Det är krigsdrabbade barn, kvinnor och män som du talar om i förbifarten efter middagen.

Att möta dem med empati och respekt är enda vägen. Det är enda vägen. Att ta på sig deras tröja är ett gott råd.

Hej! Ögonen. Titta in i deras ögon.

Joakim Sjöberg