Därför har vi inga libanesiska flaggor på Facebook
Torbjörn Jerlerup: Varför ser vi så få libanesiska flaggor i våra flöden? Av samma anledning som vi ser få rapporter om cykelstölder i Beirut i våra lokala tidningar, trots att dessa kan rapportera om cykelstölder bakom ditt lokala ICA.
Följ Torbjörn Jerlerup på Twitter: @Jerlerup
Många har valt att flagga med franska flaggor idag. Även jag har postat bilder på franska flaggor på min Facebook. Jag har sett att en del kritiserar de som postar franska flaggor med: ”Varför postar du inte palestinska, libanesiska eller irakiska flaggor också?”
Ja, ja, varken de själva eller de som de kritiserar postade libanesiska flaggor efter terrordådet i Beirut. Så det är lite som att kasta sten i glashus, och alltså därför inte mycket att bry sig om. Fortsätt ni att posta bilderna på franska flaggor. Posta gärna bilder på libanesiska eller irakiska flaggor också. Bry er inte om de som gnäller.
Men fenomenet är värt att belysa.
Anledningen till att så många svenskar postar franska flaggor och så få libanesiska har inte så mycket att göra med okänslighet. Det har mer med närhetsprincipen att göra. Att vi människor är funtade så att vi bryr oss mer om det som är nära oss.
Varför ser vi så få libanesiska flaggor i våra flöden? Av samma anledning som vi ser få rapporter om cykelstölder i Beirut i våra lokala tidningar, trots att dessa kan rapportera om cykelstölder bakom ditt lokala ICA.
Vi reagerar inte mycket om vi får rapporter om att en flicka i Zimbabwe stukat foten men reagerar om vårt eget barn gjort det. Vi upprörs av cykelstölder och stöld i trädgårdar i vårt grannskap men skulle tycka det är konstigt om vi får läsa i tydningarna att en trädgårdstomte stals i en trädgård i Sydney eller att det cykel stals i en förort i Madrid. So what liksom?
Det gäller alla länder. Invånarna i Bangkok bryr sig nog inte så mycket om bilar som krockar i Södertälje. Intresset för de franska terrordåden är garanterat mindre i Libanon än intresset för terrordåden mot Libanon.
Det man kan göra om man tycker att media och människor här borde skriva mer om något som sker långt borta – är att föra det som sker långt borta närmare hit.
Det var det som skedde då bilderna på det lilla barnet som drunknade kablades ut över världen i somras. Då fördes flyktingarnas öden närmare folk hemma i sina soffor. Man insåg att det var den verkligheten som flyktingarna lever i, de flyktingar man har i sin kommun.
En person med släkt i Libanon kommer alltid att stå närmare terrordådet i Libanon än svenskar som inte har någon anknytning dit. En parisresenär som ofta varit i staden är närmare Paris och terrordådet än en som aldrig besökt Paris.
En berättelse med individers ord om vad som skedde i Libanon bidrar mer till att föra terrordådet där närmare oss i Sverige än att posta en miljon libanesiska flaggor.
Tyvärr betyder detta att vi upptäcker sådant ganska sent som kommer att påverka oss på sikt. Så har det alltid varit. Därför är det viktigt att föra händelserna i andra delar av världen närmare oss. Eftersom världen är en enhet.
Martin Luther King beskrev det underbart i sin sista bok från 1967. Då beskrev han den universella koppen kaffe, som han kallade det. Hela världen är inblandade i att producera den kopp kaffe vi dricker på morgonen. Inte bara de som odlar och bereder och förpackar samt distribuerar kaffet, utan även de som gjort porslinet, de som gjort maskinerna som gjort kaffekoppen.
De som gjort båten kaffebönorna fraktades på. De som ger service åt de som arbetar med att bygga båtarna. Läkare, lärare, lastbilschaufförer, politiker, alla har de varit med om att göra din kopp kaffe. Och inte nog med det. Hela historien bak i tiden krävs för att förklara hur du får din kopp kaffe. Uppfinnare, lärare, de som tillverkar saker, mammorna, och barnen.
Men Martin Luther King skulle aldrig gnällt på de som visar medkänsla med det som sker nästgårds.
--
Det här inlägget publicerades först på Torbjörn Jerlerups blogg.
