Tisdag 11 Maj
Stockholm

Franska flaggor på profilbilder bottnar i kolonialt förtryck

1 av 4
2 av 4
Terrordåden på fredagen chockade en hel värld.
3 av 4
Terrordåden på fredagen chockade en hel värld. Foto: tt bild
Paris är en sörjande stad.
4 av 4
Paris är en sörjande stad. Foto: tt bild

​Alexander Nazar: Att använda den franska flaggans färger som tecken på kondoleans är starkt, men blir lätt blint i ett större sammanhang då den franska flaggan kan liknas med vissa människors privilegier och därmed andras misär.

Kommentera (21)
Kopiera länk
Dela
Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer
Om skribenten

Alexander Nazar bor i Malmö. Han arbetar som behandlingsassistent på ett transitboende för ensamkommande barn.

Han har studerat Freds- och konfliktvetenskap vid Lunds universitet.

Den första etappen efter terrorattackerna i Paris är över och med lite eftertanke har den skapat ett nytt sorgerum och hål i den moderna själen. Ett rum som i den offentliga debatten osynliggörs och där befintlig forskning och underlag för folkbildning inte ryms, eller krasst uttryckt, lämpas för tittar- och försäljningssiffror.

Behovet för självreflektion är lika stort nu som alltid, taget ur en situation då vi i dag står inför transnationella krig och tenderar att cementera dessa samt skapa nya krig. Bekant, om vi sätter luppen mot det gångna århundradet.

Attackerna i Paris är minst sagt obehagliga men efter ett dygns begrundande av hur de stora mediebolagen väljer att belysa incidenterna och hur den likformiga västerländska människan, likt ett sandkorn följer med en stormvind, tonar sina profilbilder med franska flaggans färger, tänder ljus eller håller tysta minuter; ekar tanken allt högre - varför just nu?

I mitt vardagsrum hänger en världskarta stramt mot väggen med två snören som med hjälp av en krok ger kartan en stolt rak rygg. Kartans symbolik uttryckte min sambo väldigt enkelt:

"Det är tragiskt det som hänt. Men vem ser de förödande brott som sker världen över, varje dag och säkert i detta nu, varför stannar inte samhället upp då med? Samtidigt som hon sneglar med en nästan skamsen medvetenhet över sin axel, upp mot världskartan".

När Trollhättan nyligen omskakades av en skolmassaker var också diskursen om själva gärningsmannen skev. Han porträtterades som en galen individ som tog svärdet till efter sina vanföreställningar, när han i själva verket definierade ordet terrorism.

Min sambo, som växt upp i Trollhättan, Kronogården, uttryckte stor empati och medlidande dagarna som följde terrordådet. När skolmassakern i Kenya ägde rum för inte alls så länge sedan, nämner hon att det mer kom som en tråkig nyhet, men att livet gick vidare i vanlig ordning.

Varför verkar vi vara en produkt av det någon, låt vara medier eller politiker, vill få oss att känna med? Har vi empati med det som ligger närmre oss rent fysiskt, eller är dessa känslor skapade bortom oss själva?

Vår tids klickfanatism, sensationsmedier som lyfter vissa händelser framför andra, verkar gå hand i hand med en eurocentrism grundad i okunskap.

Problematiken ligger inte i folkets solidaritet, snarare hur koloniala maktförhållanden reproduceras när det som ligger utanför Europas gränser målas upp som främmande och kontinentens historiska prägel på hur vår samtid ser ut tycks vara obunden från upproret den medför i dag.

Att använda den franska flaggans färger som tecken på kondoleans är starkt, men blir lätt blint i ett större sammanhang då den franska flaggan kan liknas med vissa människors privilegier och därmed andras misär.

Hela världen är vår vän, inte bara de grannar stormakter en gång i tiden bestämde för oss. Nu är det måndag och vi kan återigen läsa om hur franska stridsplan bombar i Syrien. Det ska bli intressant att följa hur dessa händelser porträtteras.

Alexander Nazar

Håller du med?
Tack för din röst!
Kommentera (21)
Kopiera länk
Dela