Hur berättar man för sina barn att det finns människor som vill spränga sig i bitar?

När barnen somnar tätt intill kommer rädslan smygande.

Hur skyddar jag dem mot den här världen? Hur filtrerar jag bort allt obegripligt hat, all fanatism, all fruktansvärd terror. Hur talar man till ett barn om att det finns människor som, om de fick en chans, skulle spränga både sig själva och dem i bitar?

Det kanske är fånigt men jag är rädd. Rädd för att någon eller några av de hundratals som varit och stridit för IS och är i Sverige nu ska förvandla mina barns hemstad till ett inferno. Jag är rädd för att jag inte vet hur jag ska skydda dem. Jag är rädd för rädslan själv.

Jag är rädd för de nyttiga idioter som ägnar så mycket tid åt att snacka skit om oss som fördömer terrorn, istället för att vara med och fördöma de som gjort detta. Jag är rädd för landets politiker som alltid är sist på varenda boll. Jag är rädd för den ännu räddare mediekåren som i sin perversa längtan att vara politisk korrekt helt enkelt censurerar sig själva.

Men jag tänker inte låta rädslan vinna. Jag tänker fortsätta stå för mina barns självklara rätt att växa upp i ett land och i en civilisation som sätter friheten främst, ett land där du är fri att vara den du är. Jag tänker inte låta skräcken, fundamentalismen och hatet få fäste i mig.

Rädslan vill tysta mig. Hoten och hatet vill att jag viker undan, håller käften. Men jag kan inte vara tyst. Jag tänker inte alliera mig slätstrukenheten och fegheten. Jag står för vem jag är och jag hoppas och tror att mina barn vill ha sin far just sådan.

Jag tänker fortsätta kämpa för det demokratiska och västerländska samhället. Det står i rak och omedelbar motsats och kontrast mot barbariets skoningslösa tyranni.

Deras mörker och deras ondska är inte min.

Jag tänker aldrig vika mig. För gör jag det är jag förlorad på så många grundläggande sätt.

Jag står vid dörrposten ett långt tag, ser och hör deras andetag, lyssnar på när sömnen kommer tassande till mina barn på mjuka tassar.

Man vet ingenting om utsatthet innan man får barn. Man vet heller inte särskilt mycket om den vilja av stål som kommer med att bli pappa.

Mina barn! Jag älskar er och det gör mig sårbar i den här världen.

Men det gör mig också stark. Världen är er, inte terrorns. Världen är er att älska och njuta av. Låt inte islamistisk terror hindra er från att leva det oerhörda, sagolika och fantastiska liv ni var menade att leva.

I kväll är det inte jag som tar hand om er, det är ni som tar hand om mig.

Ni leder mig genom den här skräcken när ni tar min hand och går leende ut som solrosor i den här mörka tiden.

Marcus Birro,
Författare