Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
4873
reaktioner idag

Ingen ska behöva känna sig lika värdelös som jag gjorde

Charlie Eriksson: Det är lätt att glömma det enkla faktum att på ett företag är du alltid ersättningsbar, men i i en familj är du oersättlig. Lägg din energi och fokus på att vårda dina relationer, där finns glädjen.

Charlie Eriksson skriver om psykisk ohälsa.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Vi fyller 2 år!

När jag var som sjukast under sommaren 2013 var dagens stora utmaningar att ta sig upp ur sängen, få i sig mat och orka hålla sig vaken hela dagen. Det var ett ständigt krig mot diagnoserna, depression och panikångest. Varje dag var en strid i det stora kriget mot den psykiska ohälsan.

Mina höga krav på mig själv och strävan efter att vara perfekt hela tiden hade lett mig rakt in i en svår depression, en sjukdom som jag vägrade att acceptera. Det var inte i linje med det liv jag ville leva. Jag vägrade acceptera att jag drabbats av psykisk ohälsa.

Det var en ständig förnekelse och försökte hela tiden hålla uppe fasaden utåt sett. Ingen fick veta att jag var drabbad, det skulle förstöra alla mina stora framtidsplaner.

I onsdags var det två år sedan hemsidan öppnades upp publikt, det vill säga att vem som helst kunde läsa om mina erfarenheter, min historia. Där och då, i november för två år sedan, kändes det som världens största steg att ta, det var allt annat än självklart att jag skulle dela med mig av mina erfarenheter helt öppet, att jag skulle blotta mig för vem som helst. Jag kände mig värdelös, urspårad och väldigt, väldigt naken.

I skrivande stund är jag på semester i Indonesien, närmare bestämt Bali. Reser själv och hade en lång flygning ner hit, en flygtur som gav mig mycket tid till att fundera över både livet och det här projektet, Aldrigensam.

Det har gått två år sedan den där dagen när jag satt helt värdelös, urspårad och naken i min brors lägenhet i Uppsala och tryckte på "öppna hemsidan publikt". Jag hade inga mer förväntningar än att det skulle vara mina vänner och släktingar som skulle besöka hemsidan. Det blev Sveriges största projekt om psykisk ohälsa.

Mina största utmaningar på dagarna är inte längre att ta mig upp ur sängen, få i mig mat eller orka med att hålla mig vaken hela dagen. Idag är det helt andra grejer som blir dagens projekt. Men oavsett vad det är för saker som blir ens utmaningar under en dag är det lika svårt och kräver lika hårt jobb. Det är lätt att se på en drabbad person med friska ögon och tänka, hur svårt är det att ta sig upp ur sängen, hur svårt är det att äta lunch och hålla sig vaken är en självklarhet. Försök att se fördomsfritt på en person som befinner sig mitt i kriget, det kommer skapa en betydligt mer tacksam situation för er båda.

Som jag nämnde var det höga krav på mig själv, en strävan efter att bli perfekt och hela tiden leva under hög stress som ledde mig in i träsket av psykisk ohälsa. Det som betydde någonting på den tiden var status. Hela tiden var det en ständig jakt som pågick, det skulle vara en viss typ av kläder, en speciell bil, välbetalda jobb och liknande.

I dag ser jag annorlunda på vad som betyder något här i livet. Oavsett om jag befinner mig djupt ner i en svår depression eller känner mig förhållandevis frisk är det helt omöjligt att skapa sig en långvarig och sann glädje via materiella ting. Det enda som verkligen betyder något är relationer. Det vill säga min familj och mina vänner. Där finns den sanna glädjen och det är där energidepåerna fylls på till max.

Jag kommer aldrig bli nöjd. Trots att den lilla hemsidan som var ämnad för släkt och vänner omvandlades och blev till Sveriges största projekt om psykisk ohälsa, flertalet kända ambassadörer tillsats, tiotals stora företag gått in som sponsorer, en bok är publicerad, runt femton olika nomineringar för mitt entreprenörskap och hundratals föreläsningar är genomförda känns det inte fullbordat.

Det kan alltid utvecklas och bli bättre. Det går inte att bli nöjd, kanske är det meningen att ett jobb ska vara omättligt. Men att ens privatliv ska vara platsen där man når sin fulla potential.

Det är lätt att glömma det enkla faktum att på ett företag är du alltid ersättningsbar, men i i en familj är du oersättlig. Lägg din energi och fokus på att vårda dina relationer, där finns glädjen.

Vill passa på att rikta ett stort tack till alla som sprider orden vidare, utan er hade detta aldrig varit möjligt. Nu har två år passerat och vi siktar på att fortsätta ett par år till, för än är vi inte i hamn. Den psykiska ohälsan ska bli helt accepterad och vi ska inte skämmas över att vara drabbade.

Ingen person ska någonsin behöva känna sig lika värdelös, urspårad och naken som jag kände mig när hemsidan öppnades upp. Nu fortsätter vi arbetet för att sudda ut skammen, bygga upp en acceptans och rädda unga människors liv.

TACK för allt!

Charlie Eriksson

Håller du med?

Mer:

Jag är bipolär – inte en dålig förälder