Min son undrar varför jag gråter, och stoppar om mig med en filt i soffan
Josefin Landhagen: Allt gick i slow motion. Jag tvingade mig själv att sitta kvar så länge jag orkade.
Josefin Landhagen bor i Norrköping.
Läs hennes blogg.
Det är ingen lätt sak att skriva om ångest. Hur något så dumt som man bara vill skaka av sig kan rubba ens hela värld. Paniken i hjärtat som tickar likt en bomb, kippande andning som man sprungit ett långt lopp.
Känslor som sköljer över likt en tsunamivåg, plötsligt och oförberett med full styrka. Verkligheten blir svajig när fotfästet känns halt, allt snurrar och illamående och yrseln sätter in.
Att ta sig genom en vardag, undvika sociala situationer för att man inte vill att den storm man har inom sig ska lysa i genom – med följdfrågan om hur man mår, som man inte vill svara på.
Jag har levt med återkommande panikångest i några år nu och lärt mig hantera dem bättre. Innan jag drabbades hade jag inte en aning om hur det var att känna ångesten krama åt så hårt och skräckfyllt att man på riktigt trodde man skulle dö utav en attack.
Jag har lärt mig vad som ofta utlöser och triggar i gång paniken hos mig, så jag undviker att hamna i situationer jag inte mår bra av. Jag jobbar på att sätta mina gränser tydligare och mer direkt. Att göra mina val fort och bestämt, sätta mitt mående först. Vara mer ego, inte fokusera på vad andra tycker och tänker om jag säger ifrån.
Jag försöker ta mig i genom ångesten när jag känner den rulla in, och använda de redskap min psykolog gett mig. Känn på känslorna, inte stänga in dem, låta allt komma ut. Andas rätt, djupa lugna andetag från magen.
"Det är en tisdagsmorgon i februari när jag skriver det här inlägget, väckarklockan ringde för 30 minuter sedan. Jag ligger kvar och känner ångesten som är kvar från igår, ledsamheten också.
I februari skrev jag så här:
Måndagen var ett svart töcken. Det började på söndagskvällen. Tårarna gick inte att få hejd på. Sonen undrade varför jag grät. Han stoppade om mig med en filt i soffan. Usch, jag skäms så det gör ont, inget barn ska behöva trösta sin förälder och bli orolig. Även om jag tycker det är bra att man kan vara öppen med sina känslor så vill jag inte utsätta mina barn för oro.
När måndagsmorgon kom igår sansade jag mig och höll modet uppe innan skolan. Barnen kramade en glad mamma hejdå. Jobbet kom, jag gick dit och önskade att jag hade suttit i ett eget rum där ingen såg mig. Vet inte hur jag klarade mig igenom 8 timmar och på det presterade högt. Jag velade i tanken om jag verkligen borde varit där. Precis som jag gör nu.
Det är därför jag ligger kvar. Men jag vet, om 10 minuter kommer jag att bita ihop, ta på mig, sminka mig lätt och gå. Jag hamnar i ett dilemma och blir fylld av ännu mer ångest. Måste kunna sköta mitt liv, får dåligt samvete. Jag försöker ta mig igenom ångesten. Jag vet inte när jag kommer vara stark nog att posta det här. Att vara stark. Något alla jämt talar om för mig att jag är. Något jag som minst känner att jag är när ångesten kommer. Nu sätter jag på musik. Musik att fly in i, det brukar hjälpa litegrann."
Det är onsdag nu, jag fortsätter skriva på inlägget jag påbörjade igår, solen kikar in genom mina fönster. Det är tyst, stilla. Jag ligger kvar och tänker på igår. Jag gick till jobbet, jag kom dit. Allt gick i slow motion. Jag tvingade mig själv att sitta kvar så länge jag orkade. Men efter en timme, efter att ha kämpat mot mitt mående och försökt allt för länge, såg jag mig själv stänga av datorn. Sen gick jag. Det var som att se sig själv göra något men inte förstå att jag verkligen gjorde det.
Med panik i halsen gick jag ut, försökte få luft, försökte lugna ned mig. Jag började må kraftigt illa. Visste inte vad jag skulle säga när jag ringde och sjukanmälde mig. Jo, jag mår illa, det gör jag faktiskt. Bättre o säga en del av sanningen, för att säga som det var, att panikångesten kramade om hela mig, det klarade jag inte då..."
Jag skrev det här inlägget som ett utkast, det skulle ta mig flera månader att våga posta det. Sedan dess har jag klarat mig från panikångest fram till att jag fick besked om nya cellförändringar och risk att förlora livmodern.
Det är snart två månader sedan nu och ångesten ligger lätt över mig dagligen sedan dess. Men på ett hanterligt sätt. Försöker att undvika de situationer som triggar den, jag gör det jag känner att jag orkar och klarar.
Men jag känner mig även starkare i det hela att jag vågar prata om det nu, tidigare kändes det nästan dumt eller pinsamt och jag frågade mig själv många gånger, hur kan man må så dåligt av ångest?
Josefin Landhagen
