Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

​Hej Dante, i går skulle du ha fyllt tio år

- 27/05/2016, 09:44 -
1 av 4

TT/Pixabay

2 av 4

COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN / HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX

3 av 4

COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN / HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX

4 av 4

Pixabay

Marcus Birro: "Jag minns hur du kallnade i min famn när jag fick hålla dig, men jag minns också hur den värmen inte lämnade dig utan hur den sökte sig in i mig, som en varm osynlig rök".

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Hej Dante,

I går skulle du ha fyllt tio år. Du blev bara någon minut gammal. Du föddes en tidig morgon på ett sjukhus i Finland och dog där.

Varje liv har gläntor som vi egentligen aldrig lämnar. Vi är kvar där. Vi är också på andra ställen, våra liv kräver det av oss, men vi är ändå kvar där.

En sådan glänta är när de kom tillbaka till oss med dig, Dante. Hur fridfull och vacker du var, lite sårig på nästan efter att ha krigat dig ut i livet, kämpat för varje oregelbundet andetag du hann ta.

När jag höll dig, Dante. När jag höll dig och kröp ihop under bordet i sjukhussalen och bara grät och skrek. Det är min glänta.

Du fick namnet efter en stor skald, och du var skald själv, just genom detta. Att du lärde mig att se. Din värdighet har hjälpt mig igenom de här tio åren.

Den 26 maj 2006 slogs mitt liv i spillror. Men Gud är skoningslös och god. Han tar en av de där skärvorna och lägger den vid sidan om och långsamt bygger han en ny människa och denna människa ser ungefär likadan ut men är för alltid och i grunden förändrad.

Det har varit halsbrytande tio år, Dante. Jag vet inte riktigt vad som hänt och varför, men jag vet att ditt ansikte fortfarande är det jag ser när jag regnet sköljer in över taken, precis som ett annat regn gjorde den där förmiddagen när jag bar ner dig för alla trappor och in i den svarta bilen som skulle ta dig till kyrkogården och minneslunden där.

Jag älskar dig så mycket. Du finns här. Du bor här. I doften som regnet lämnar efter sig, i strecken från flyttfåglarna som flyr eller återvänder, i gryningsljuset som obönhörligen glöder över taken efter ännu en natt.

Jag kommer aldrig glömma dig. Jag ska tala med dig i dag, röra vid dig. Jag ska minnas dig stark och modig.

Jag minns hur vacker du var. Liten men fulländad. Så sakral och briljant.

Jag minns hur du kallnade i min famn när jag fick hålla dig, men jag minns också hur den värmen inte lämnade dig utan hur den sökte sig in i mig, som en varm osynlig rök. Du lever i mig, Dante. Du dog aldrig. Döden är en sköka, en byracka från bakgårdarnas ghetto, och du var alldeles för vacker för att dö.

Om det är som det står skrivet, så syns vi igen. Du finns ändå hos mig. Jag älskar dig så väldigt mycket.

Marcus Birro,
Din pappa