Vi ska spärra in de som tafsar – inte stänga in tjejer i "kvinnozoner"

Stora delar av Sverige har skakats i grunden i samband med att vi under den senaste tiden kunnat läsa om, och i värsta fall uppleva, sexuella ofredanden, övergrepp och våldtäkter i samband med festivaler.

Frågan alla ställer sig är: Hur har övergreppen kunnat tillåtas ske? Frågan många ställer sig är: Hur har denna samhällsutveckling kunnat ske? Frågan nästan ingen ställer sig är: Hur kunde detta ske trots rikspolischefen Dan Eliassons PR-drag med armband mot tafsning?

I svallvågorna av denna förtvivlan och debatt har man i Göteborg börjat oroa sig för hur man ska skydda sig mot liknande incidenter i samband med den kommande festivalen ”Kulturkalaset”. Ett förslag är att införa så kallade ”kvinnozoner” framför scenerna. I dessa zoner ska endast kvinnor och ”transpersoner och andra som identifierar sig som kvinnor” tillåtas entré. Det faktum att syftet med åtgärden, låta kvinnor vara ifred från män, helt frångås då alla som påstår sig vara kvinnor släpps in tänker jag inte hänga upp mig på här.

I stället ämnar jag fokusera på den skeva samhällsutveckling vi ser i Sverige idag när man konstant försöker motverka symptomen men aldrig tar sig an sjukdomen. Att sexualbrott är fruktansvärt och måste förhindras håller de flesta med om. Med bara den utgångspunkten skulle det således kunna förefalla sig rimligt att försöka försvåra möjligheten att begå den typen av brott genom en specifik ”kvinno”-zon.

Men vilka signaler sänder en sådan åtgärd? Att alla kvinnor innanför avspärrningen vill festa utan tafsare är självklart. Det kan dessvärre också sända en signal om att alla som står utanför, i den blandade publiken, uppskattar främmande händer på sina kroppar då de valt att stå utanför kvinnozonen.

Det slutar dock inte där. Den tydligaste och sorgligaste signalen en sådan åtgärd sänder är att samhället har gett upp. Att viljan, energin och resurserna saknas för att på allvar ta tag i situationen.

Skulle förslaget de facto förhindra vissa sexualbrott i kvinnozonen så har man lindrat symptomen. Sjukdomen lever dock vidare och sprider sig till andra delar av festivalen och samhället. För att Sverige på allvar ska tillfriskna räcker inte lite plåster eller medicin, vi behöver operera och amputera de sjuka delarna. Genom en hårdare kriminalpolitik och riktade resurser och strängare direktiv till polis och väktare kan vi på allvar börja fängsla och, i de fall det är aktuellt, utvisa dessa förövare.

Det är dags att spärra in sexualförbrytare bakom lås och bom, inte spärra in festivalsugna tjejer och kvinnor bakom avspärrningsband och väktare.

Tobias Andersson
Talesperson Ungsvenskarna SDU