När Turkiets president Recep Tayyıp Erdoğan i maj undertecknade den lag som upphäver parlamentsledamöternas åtalsimmunitet för att dryga månaden senare ge landets arméstyrkor större befogenheter var det inte många som hyste tveksamheter om vilka som står i skottlinjen: den kurdiska civilbefolkningen och dess politiska representanter - Folkens demokratiska parti (HDP).
Stödlag åt terrorlagstiftning
Lagen som upphäver parlamentsledamöternas åtalsimmunitet står i strid med grundlagen och praktiseras som stödlag åt redan befintlig terrorlagstiftning.
I mitten av september fick utrensningen av kurdiska politiker sitt stora utbrott när 28 borgmästare från olika (kurdiska) distrikt avsattes via en dekret från regeringen och ersattes med regeringstrogna dito. Och i tisdags förra veckan arresterades Gülten Kışanak – borgmästaren för landets största kurddominerade stad Diyarbakır. I onsdags dömdes HDPs medordförande Figen Yüksekdağ till tio månaders fängelse. Natten mot fredag gick partiets andra medordförande, Selahattin Demirtaş, samma öde till mötes.
Omöjligt att utreda övergrepp när turkiska arméstyrkor ges åtalsimmunitet
Godkännandet av åtalsimmunitet för turkiska arméstyrkor inte bara gör det omöjligt att utreda övergrepp, utan avspeglar också en ohelig allians Erdoğan ingått med den djupa staten – en uppsättning av element inom militären och säkerhetstjänsten som anser sig stå över valda instanser. Från att ha förespråkat en civil tillsyn över militären gjorde Erdoğan en omvändelse under galgen och är numera i maskopi med desamma.
Redan i januari slog en rapport från Amnesty Internationel fast att turkiska arméstyrkor utsätter invånarna i kurddominerade områden för "kollektiv bestraffning" och "övervåld". Europarådet och FN anslöt sig till kritiken och manade Erdoğan att släppa in oberoende observatörer. Men denne vägrade göra avbön.
Den redan knapphändiga mediarapporteringen från landets kurdiska områden blir stramare när nu Erdoğan trappar upp sitt informationskrig mot kurderna. Nedstängningen av kurdiskspråkiga kanaler som Zarok TV, IMC TV och Sverigebaserade Newroz TV är blott en stänk från vågen av rättsliga åtgärder som sköljer över medier och journalister i Turkiet.
Övergången mellan semipresidentalism och presidentalism
I agusti 2014 tillträdde Erdoğan presidentämbetet efter elva år som premiärminister. Skillnaden mellan dessa två ämbeten kan beskrivas som en övergång mellan formell makt till en förhållandevis symbolisk dito. Men Erdoğan vill behålla makten från sin tid som premiärminister, och det är bara möjligt genom en grundlagsändring som förskjuter den formella makten till presidentämbetet.
Med HDP ur vägen återstår en tandlös opposition som inte kan sätta sig upp mot Erdoğans planer att verkställa den eftertraktade autokratin.
Erdoğans omättliga maktbegär var upprinnelsen till att förhoppningen om en bestående fred mellan PKK och den turkiska staten grusades - och en utrensning av kurdiska politiker som mäklat under fredsprocessen gick av stapeln. Det var när HDP i valet juni 2015 berövade hans AKP på sin tretton år långa majoritetsregering som det omättliga maktbegäret steg Erdoğan åt huvudet.
Lågmält svenskt fördömande
Det är högst anmärkningsvärt att svenska regeringens fördömande av den negativa utvecklingen i Turkiet tar sig en lågmäld ton. Ännu märkliga är det när Erdoğanregimens förlängda arm i diasporan, frontorganisationen UETD, undgår en hårdare mediagranskning i Sverige.
Ferit Farqini
