Amanda Oxell: Vi har tröttnat på sexistisk reklam – det får vara nog nu

Jag är en addict.

Sociala medier är min drog. Det första jag gör när jag vaknar är att kolla Instagram. Söta golden retriever-klipp och roliga memes. Tjejernas utekväll igår. Daisy Graces dunderspritiga fest på Fashion Week.

Unga tjejer i åldrarna 18-25 tillbringar över 12 timmar i veckan på sociala medier. Det var inte mer än något år sedan som jag på riktigt började ställa mig kritisk till hur kvinnor framställs i media.

Det var först då, när jag fyllt 25, som jag började reflektera över hur kvinnliga stereotyper förstärks genom reklamkampanjer där tjejers enda funktion är att vara sexiga, söta eller vackra att titta på. Vår skyldighet. Jag började fundera kring hur det påverkat mig och min självkänsla under tonåren.

Idag hade jag velat krama om mitt 14-åriga jag. Berätta att jag inte är skyldig någon att se ut eller bete mig på ett visst sätt, köpa ”sexiga” stringtrosor eller pushup-bh. Jag hade sagt till mig själv att jag är minst lika smart och duktig på matte som killarna i klassen, det handlar bara om att träna. Jag hade sagt till mig själv att ingen är perfekt och att det är okej att misslyckas, bara man försöker.

Jag hade sagt åt mig själv att inte skämmas för att jag hörs och tar för mig – att det är en strålande egenskap att vara utåtriktad. Enligt en nyligen utförd studie vid University of Illinois befästs könsstereotyper vid en riktigt låg ålder.

Själva studien gick ut på att berätta en historia om en väldigt smart person, utan att säga vilket kön personen tillhörde. De 400 barnen i olika åldrar som hört historien fick sedan gissa. Barn upp till fem år svarade att den smarta personen var av samma kön som de själva. Medan flickor från 6 år och uppåt svarade att den smarta personen var en kille.

Små oskyldiga barn, blanka papper, känner sig sämre än sina jämlikar bara för att vi vuxna inte kan få ordning på att män och kvinnor är lika mycket värda och har samma kapacitet. Idioti. Sverige har kommit längre än de flesta andra länder i jämställdhetsfrågan. Men inte långt nog. Jag hajar fortfarande till på stan när jag ser stora billboards där sexiga kvinnor poserar bredvid dyra bilar.

Min tröst är att sexistiska reklamkampanjer som syns i offentligheten ofta blir anmälda och fällda av Reklamombudsmannen (för er som inte tror mig, gå in och kolla på hemsidan, det är både underhållande och skrämmande).

Men hur är det egentligen med sociala medier, där vi ändå tillbringar så mycket av vår vakna tid? Ja, den finns där också. Både den där smygsexismen förklädd i kommersiella budskap och den helt öppna, obrydda sexismen.

Den förstnämnda är nästan värre än den senare, eftersom den godtyckligt slinker med och tas för sanning av så många unga tjejer och killar. Jag har länge anmält och anmält och anmält. Utan att egentligen få ner en enda bild.

Och för några veckor sedan, på nyårsafton, så slog det mig. Det kan ju inte rimligtvis bara vara jag som känner mig frustrerad över att inte ha något alls att säga till om hur mitt kön framställs. Det måste finnas fler som jag, som inte är nöjda med att vara söta, snygga eller behagliga. Som vill göra något för våra medtjejer.

Facebookgruppen Annonsrådet föddes 1 januari i år och vi är snart uppe i 5000 tjejer med riktigt mycket girlpower. Vår storlek är vår styrka och vi anmäler tillsammans sexistiska annonser och sexistiskt innehåll på Facebook och Instagram.

Vår genomslagskraft är enorm och självförtroendet i gruppen växer för varje dag. Mycket kärlek och pepp. Annonsrådet är den där kramen som mitt 13-åriga jag behövde. Gå med och gör skillnad för andra 13-åriga tjejer du med.

Amanda Oxell