Att kräva pengar från någon som är sjuk – det är fascism

En evig diskussion, och ett ständigt irritationsmoment, är dessa parkeringsavgifter, vakter och botar. Det har blivit en sådan självklarhet för vissa att det är något att klaga och vara förbannad på. 

Det är som en självklarhet att det är okej att bli rasande på dessa personer, som faktiskt bara gör sitt jobb. Det är inte deras fel att landstinget, kommuner och företag väljer att ha parkeringsavgifter på deras parkeringar. 

De är människor som har ett jobb att göra. Sedan finns det vissa av dem som kanske inte borde ha det jobbet, men de personerna finnas inom alla yrken, så som kassörskor, servitriser, poliser med flera. 

Men det finns inte samma självklarhet att det är okej att bemöta dessa på samma sätt som många bemöter parkeringsvakterna. Det har på något sätt blivit acceptabelt att bemöta vakterna på ett visst sätt. 

I denna parkeringsdjungel vill jag dock säga att personer snarare borde rikta in sig på att kritisera vissa parkeringsägare. Exempelvis kan man diskutera de parkeringar som är avlagda med avgift utanför akutmottagningar runt om i Sverige. 

Parkeringar där landstinget har mage att sno pengar från människor som inte är där på eget bevåg. Rikta er ilska dit! Hur etiskt rätt är det att ta ut avgift på akuten? 

Vem tänker på att mata en penningslukande plåtniklas om du måste in på akuten, eller har en anhörig som har kommit in och kanske svävar mellan liv och död? 

Ska du stå där och räkna ut hur mycket av din lön du ska ge bort? "Hur lång tid kan det ta? Kan hen leva i en timma, två? Eller kan hen leva i tre timmar?". 

Skämt åsido. Hur långt får avgiftsjakten gå? Hur tänker landstinget? Är det såna ekonomiska kriser inom vården att det är okej med denna fascism? 

Det är flertalet akutmottagningar som har avgift, och jag vet att det är folk som fått bot på dessa platser, bland annat jag själv. Att ha parkeringsavgifter i en stad och på sjukhusets besöksparkering är en sak. 

Det är enligt mig självklart, eller i alla fall inget stort problem värt att gå upp i atomer för, då man i dessa lägen troligen är ute frivilligt och är i sina sinnens fulla bruk och kapabel till att komma ihåg att mata automaten. 

Men utanför akuten? Det värsta i historien är att människor inte verkar reagera på detta. Har vårat samhälle blivit så kallt, oetiskt, egoistiskt, och fascistiskt att vi har blivit totalt likgiltiga till vad som rätt och vad som är fel? 

Att inte ens bron mellan drabbad, anhörig och döden gör oss känslomässigt närvarande och får oss att känna empati och förståelse. 

För att enskilda personer ska reagera och inse hur i helvete etiskt fel detta är så måste vederbörande själv hamna i situationen där man kommer ut från sjukhuset, kanske i sorg och tårar, och får se en fet bot lipa mot en. 

Man borde inte behöva vara raketforskare för att fatta att detta är fel? Är denna förståelse borta, då kära läsare, då ligger vi på gränsen till våran egna utrotning. 

Annika Brandt