Reaktionerna på Adidas reklam – ett exempel på våra skeva ideal
Angelica Tillaeus: "Många av reaktionerna på Adidas-reklamen talar sitt tydliga språk. När ska vi egentligen släppa den här pressen?"
Angelica Tillaeus är 25 år och bor i Stockholm.
Hon jobbar som undersköterska och pluggar litterärt skrivande.
För någon vecka sedan var min Instagram-feed full av Arvida Byström, hennes ben i Adidas Originals-reklamen och 18.000 kommentarer under. "Raka dem eller göm dem". "Onaturligt". "Ohygieniskt".
Jag minns när jag började raka mig. Någon frågade nedlåtande i omklädningsrummet efter idrotten varför jag hade hår på benen och jag skämdes som en hund och gick hem till mamma och ville låna hennes rakapparat.
Jag var 12 år och jag fick lära mig att det var äckligt med kvinnohår. Faktum är att det är mycket som är äckligt: när det gäller kvinnor, och inte män.
Jag tvättar mig i ansiktet och under armarna, borstar tänderna, sätter upp håret och väljer ut kläder. Duschar, filar fötterna, klipper naglarna och noppar ögonbrynen.
Använder ansiktstvätt, dag- och nattkräm, tandtråd, deo, parfym, schampo, balsam, duschkräm, ansiktsskrubb, hudkräm, hårolja, torrschampo och hårspray. Jag har en hudsjukdom som måste ses efter, munherpes, mens och överviktsångest.
Trots att det ibland känns mig övermäktigt så är min lista kortare än de flesta kvinnors. Och sanningen är att jag är trött på att vara fräsch hela tiden.
Jag gör det aldrig för min egen skull och vill egentligen inte lägga vare sig tid, energi eller pengar på den nivån av renlighet som förväntas av mig som kvinna.
Jag är tuff på utsidan, men jag har fått lära mig att kvinnor ska vara behagliga, väldoftande och vackra att se på, och det förföljer mig. I teorin vet jag att jag är perfekt precis som jag är, men det skaver trots att jag kämpar emot.
När jag ser mig i spegeln ser jag bara det som är fult. Faktum är att jag går runt och känner mig TACKSAM mot min fästman för att han älskar mig. Som om han gör det "trots allt", som om det vore en uppoffring.
Det som skrämmer mig allra mest är att jag känner och ser allt det här för att någon annan har lärt mig att bara se det som är fel. Och något som skrämmer mig nästan lika mycket är att jag vet att jag inte är ensam om de här känslorna.
Kära systrar, när ska vi släppa den här pressen? När ska vi börja bli snälla mot oss själva och varandra? Sluta springa patriarkatets ärenden? Varför gör vi det här? Och för vem?
Det här är vårt enda liv, och vi är skyldiga oss själva att leva det på våra egna villkor. Att existera för vår egen skull. Inte någon annans.
Angelica Tillaeus
