Brotten i Sverige blir grövre – varför märks det inte på straffen?
Aras Amin och Aleks Sakala: "Ett brott är ett brott och bör ha konsekvenser. Det ska varken rabatteras eller förytligas."
Aras Amin och Aleks Sakala jobbar båda som nämndemän.
Brotten i Sverige blir allt grövre och mer skoningslösa. De kriminella nätverken har idag nästintill fria händer att bedriva sina verksamheter.
Polisen har retirerat i vissa områden där blåljuspersonalen attackeras med stenar, knivar och explosiva medel.
Invånarna i dessa områden upplever begränsning i sin frihet och är illa tvungna att anpassa sig efter situationen. En rädsla som ingen kan rå över.
Särskilt nu, när en polis om dagen slutar i Stockholm och rättssamhället backar undan. Dessa områden, som hela tiden växer i antal, kallas för "särskilt utsatta", men av vem är man utsatt om inte av dessa kriminella ligister som sätter skräck i hela befolkningen?
Det som vanligtvis hörs från politiker är kravet på hårdare straff. Sveriges folkvalda fattar följaktligen beslut om hårdare straff hela tiden. Inget illa med det, ett brott bör ha konsekvenser, i synnerhet de mest allvarliga.
Men frågan är om dessa ständiga lagskärpningar verkligen implementeras i domstolar. Vår erfarenhet som nämndemän har varit aningen annorlunda.
Det är mycket man vill framföra här, men som inte inrymmer i denna artikel. Men kärnan är att tingsrätter har en tendens att implementera mildaste möjliga straff.
Det ska ges samma uppmärksamhet till det som framförs av åklagaren samt advokaten, men ibland upplevs att ordföranden i domstolen hellre följer advokatens linje trots åklagarens robusta underlag.
Ibland kan domstolen finna den tilltalade skyldig, men väljer att ta det mildaste straffet eftersom "det är mer humant".
Det handlar om många olika rättegångar där brott resulterar i väldigt milda straff, till exempel när den tilltalade orsakat enorma förluster, med uppsåt, i flera fastigheter, eller när en straffmyndig ung man involverad i knarkhandel kommer för lätt undan.
En gång genomförde man tre rättegångar (mot tre olika gärningspersoner) på samma dag, och eftersom det var tre olika ordförande blev det tre olika domar och tre olika påföljder. Får det verkligen vara så godtyckligt? Är inte lagen tydlig nog?
Lagen är väldigt tydlig angående påföljder. Enligt brottsbalken "när någon döms för flera brott, ska rätten döma till en gemensam påföljd för brotten, om inte något annat är föreskrivet."
Endast ungdomar under 21 kan få lindrigare straff. Allt annat kring rabattering av straffsatser är domstolarnas praxis som får utmanas av lekmannadomare, det vill säga nämndemän.
Ibland är våra kollegor inte särskilt villiga att ifrågasätta juristernas förslag och håller endast med. Som nämndeman måste man fråga sig om man med gott samvete kan leva med den domen eller med den påföljden, och agera därefter.
Det är väl därför man finns till; att få insyn och ifrågasätta juristerna i våra domstolar.
Domstolar har ett vitalt ansvar inom rättsväsendet. De måste agera som en oberoende maktfaktor snarare än aktivister. Ett brott är ett brott och bör ha konsekvenser. Det ska varken rabatteras eller förytligas.
Det handlar inte om att man ska få lika hårt straff för flera nedskräpningsfall som för ett våldsbrott, utan snarare att man inte får samma påföljd för våldsbrott som för bagatellartad nedskräpning eller fortkörning.
Det ska vara en väsentlig skillnad. Och våldsbrott bör aldrig rabatteras.
Aras Amin,
nämndemannadomare
Aleks Sakala,
nämndemannadomare
