Henrik Schyffert kommer aldrig kunna äta en gris han lärt känna

I SVT:s nya serie Köttets Lustar föder komikern Henrik Schyffert upp en gris för att ta reda på om det är möjligt för honom att döda och äta ett djur som han känner personligen. 

Hans barn är förmodligen lättade att han inte planerar liknande experiment med människor.

Vi vet av egen erfarenhet att det inte är möjligt att äta grisar efter att man lärt känna dem. 2012 så blev vi övertalade att ta hand om en sex månader gammal minigris som inte skulle växa sig större än 30 kilo. Vi delade redan vårt hus i Toronto med två hundar och två katter, men vi föll för den lilla grisen och tänkte att hon skulle passa in bra hos oss. 

Men vår veterinär såg att hon hade kuperad svans och sa att Esther, som vi döpt henne till, var egentligen en kommersiellt framavlad sugga och skulle komma att växa sig mycket större än vad vi hade förväntat oss. 

Hon väger nu över 270 kilo. Hon är mycket större än våra hundar – men hon är väldigt lik dem i många avseenden. Hon älskar att gosa, brottas, leka dragkamp och kull. Hon lärde sig att sitta för belöning och hon är intelligent nog att öppna kylskåpsdörren och lukta sig fram till ett äpple. Hon uppfinner hela tiden nya sätt att tippa över vattenskålen – hon föredrar vatten som sötats med juice. 

Vår tillvaro ställdes helt på ända av vad vi kallar "Esther-effekten". Att ta ett djur från en bondgård till ett hus i en förort betyder inte bara nya möbler utan även nytt tänkande. Vi gick från att vara djurvänner som åt kött till att vara förespråkare för djurrätt som driver ett djurhem för boskapsdjur. Vi öppnade "Happily Ever Esther Sanctuary" för att vi växt ur vårt hus och vi ville erbjuda ett hem för andra djur som räddats från köttindustrin.

När vi såg sambandet mellan baconet som fräste i stekpannan och Esther som stod och grymtade bredvid spisen mådde vi väldigt dåligt. Vi hade alltid fått lära oss att grisar är "bara boskapsdjur" och inte levande varelser med känslor och personligheter. 

Till slut skrev vi en bok – Esther the Wonder Pig: Changing the World One Heart at a Time – som dokumenterar vår resa från köttätare som råkade ha en gris till djurrättskämpar. Esther inspirerade oss att visa världen vilka fasor som sker på industriella gårdar och slakterier. I Sverige separeras ofta kultingar från sina mödrar när de bara är en månad gamla. Upp till tio grisar hålls i inhägnader som är runt nio kvadratmeter i storlek, där de lider av stress, magproblem och beteendestörningar. När de är sex månader gamla tas de till slakteriet, där de ofta gasas ihjäl, vilket leder till att de i panik kämpar för att andas upp till en minut innan de tillslut tappar medvetandet och deras halsar skärs upp. 

Den enda skillnaden mellan dessa grisar och Esther är att Esther fick en chans att visa upp sin färgstarka personlighet och fantastiska leende. Hennes upptåg dokumenteras på sociala medier eftersom vi vill att människor ska se likheterna mellan henne och alla miljoner andra grisar som inte haft samma tur. 

Dessa djur leker, utforskar och sover nos mot nos – när de inte tvingas leva i smutsiga fabriker förstås. De har ett imponerande minne och är väldigt duktiga på problemlösning. Kultingar springer till sina mammor när de hör deras röster och suggor "sjunger" för sina kultingar när de diar. 

Grisar är fascinerande. Fastän vi inte uppmuntrar folk att adoptera en gris då de ofta omplaceras – eller värre – när folk inser hur mycket jobb de kräver, så kan vi inte föreställa oss ett liv utan Esther. När vi tittar på henne så ser vi någon, inte något.

Vi är övertygade att Henrik Schyffert kommer känna samma sak när det är hans tur att titta sin gris i ögonen – och när han väl insett det hjälper vi gärna till att hitta ett nytt hem åt grisen från programmet på ett djurhem.

Steve Jenkins och Derek Walter