Marcus Birro: Vi behöver en revolution – nu!

Tänk er att kultureliten är en skolgård. 

Längst bort på denna skolgård har en liten gräddig klick av denna elit rest ett litet stängsel. 
Man kan se dem stå där. Man kan sträcka in eller ut sin hand genom stängslet. De står alltid där med ryggarna åt resten av skolgården. De talar om sig själva i tredje person. De anser, ibland högt och tydligt så att alla hör, att de som står där bakom gallret är mycket bättre människor än alla andra. 

De skrattar högt åt varandras skämt. De kliar varandras ryggar. De ler på det där sättet som bara överlägsna mobbare på en skolgård kan le.

Om man skulle fråga dem skulle de svara att det är dem och bara dem som vet vad BRA KULTUR är för något.

De kallar sig för Svenska Akademin och består av en rätt hopplös hög trötta och inskränkta gubbar och tanter. Men spegeln de rest där inne visar istället ett spänstigt och spännande sammanhang. Deras normer är helt egna. 

Strax utanför detta stängsel rör sig ett annat gäng. Som kåta vargar stryker de sig mot gallret. Ibland sticker de in en tass. De står på bakbenen och låter tungan hänga ut i total hänförelse för allt som gubbarna och tanterna säger eller gör där innanför.

Vargarna skriver på landets större kultursidor och tror sig ha en enorm makt. På ett sätt har de också det. Fast kanske inte som de tror. De har lyckats med bedriften att förvandla litteratur till en teoretisk och politiskt korrekt trasa som de geggar runt med.

De är uttolkare av poesi, litteratur och konst. Deras främsta kännetecken är den bruna tungan. Deras talang räckte inte till för att själva bli författare eller konstnärer så nu ägnar de all sin tid åt att skriva om andras böcker och konstverk. Ofta skriver de på ett sätt som gör att ingen annan utanför DERAS lilla krets orkar bry sig eller ens förstår vad det är de skriver. 

De vill ha det så. De vill äga kulturen och dess uttryck helt själva.

De arbetar med media men är inte alls intresserade av att kommunicera. Med någon. Allt de vill är att sitta i sina flottiga manchesterbyxor och hålla med varandra. De är snobbar i det ordets allra löjligaste betydelse. 

De tror att de har förstått poesins kraft eftersom de kan skriva obegripligt om sådant som bara kan förstås med hjärtat! 

De här vargarna hyllar varandra och sina vänner. 

Men den mur som de själva rest mot alla de människor som står och trampar utanför och som all god konst alltid är menad för, folket, är hög och bred. Den går inte att gå runt ens. 

Nu har det ÄNTLIGEN uppdagats att eliten bakom stängslet under alla år betett sig som äckel och arslen. De som vetat om det men hållit käften försöker nu rädda sitt eget arsle. I Sverige är vi mästare på att rädda våra egna arslen genom att bete oss som fega höns. Vi är bra på att stå askgrå i ansiktet framför mikrofonerna och sucka om ”interna utredningar” medan fingrarna korsas bakom ryggen.

Det roliga nu är att de kåta vargarna utanför skamvrån som kallar sig Svenska Akademin försöker framställa sig själva som rättvisans främsta ryttare. Men också dem är skyldiga till tystnadskulturen. De har haft tjugo år på sig att säga eller skriva något men det har de inte gjort.

För oss som skapar och skriver böcker och alltid blivit pissade på av kultureliten genom alla år applåderar nu. Det borde också alla ni som älskar litteratur, poesi, musik, konst och idrott, alla ni som älskar att bli berörda, borde jubla åt att marken skälver under alla de här äcklens apostlar, de kulturella mumierna som stapplat fram i sin egen självgodhet under alla de här åren.

Om ni vill kan vi träffas i skydd av mörkret och planera en kupp. Låt oss spränga hela skolgården till himlarna. Låt oss rensa bordet! Låt oss pensionerna all hysteriska väktare av poesi och litteratur. Låt oss storma fram som ett vattenfall. Låt oss återerövra författarna, poeterna och konstnärerna.

All litteratur tillhör folket.

Låt oss riva stängslen och ta tillbaka hjärtats eget språk, böckerna, filmerna, musiken och konsten.

Vi behöver inga inavlade, elitistiska kultursidor. Vi behöver ingen vedervärdig akademi. Vi har våra poeter och författare och all den tröst vi är värda och förtjänar finns att ösa ur den skatt som är svensk kulturskatt.

Jag önskar att även detta är starten på en revolution.

Marcus Birro,
Författare