Tack Johannes Brost – tack för allt

Offentligheten är som ett skadligt förhållande som det är svårt att bryta sig loss ifrån.

Man både älskar och blir sårad.

Längtan dit formar en del av oss redan som väldigt unga. Vi vill bli en röst i världen. Vi vill skriva våra sånger, våra böcker, våra dikter. Vi vill tillhöra ett sammanhang. Så vi vänder ryggen åt likriktning och konformism och fäster drömmen som vingar vid vår kropp. Och vi drar iväg. 

Som vi drar iväg…

Jag är närmast besatt av människor som har ett komplicerat förhållande till sin egen berömmelse, som utkämpar en strid med sig själv varje dag. Människor som inte riktigt passar in i möblerade rum. Människor som bär en explosion i varje hjärtslag. Människor som har mer gemensamt med Bonnie och Clyde än med Måns Zelmerlöv. 

Offentligheten har sällan rum för nyanser. Människors blick är kort och fördomsfull. Det är som det är. Berömmelse och kändisskap kan aldrig bli en kyrka med full frihet och frid. Offentligheten är en hastigt upplyst bakgård, en kamerablixt som tänds och släcks. Offentligheten är en arena där du aldrig blir sedd som den människa du är, utan som den människa andra tror att du är.

Samtidigt är offentligheten för en skapande människa en nödvändighet. Särskilt om man som skapande människa har en ärlig ambition om att vilja nå ut och verkligen motsätter sig alla försök från den förbannade kultureliten att kidnappa och exploatera ens skaparkraft.

Johannes Brost var helt säkert ett vilddjur. Hans biografi innehåller de klassiska scenerna från en utsvävande gränslös människas galenskaper. Sprit, sex, droger. Löpsedlar som påtända ögon från varje gathörn.

Men de där historierna är också kulisser ställda framför en bakgård av tårar, av vemod, sig och en ständig känsla av att aldrig räcka till, alltid vilja någon annanstans.

Flykten som livsstil. Flykten bort som den enda hemkomst man känner till.

Johannes Brost var en av de där som hängt med under hela ens liv. Från julkalendern Stjärnhuset när jag var nio år, via Jokern i den där såpan som skvätte ner svensk teve-historia under nittiotalet och sedan vidare in i de mer dramatiska och tunga rollerna han gjorde under senare delen av sitt liv. Men en vacker sak med Brost var att han aldrig tycktes värdesätta de ”fina” rollerna mer än de andra rollerna. Han var folklig i det ordets allra vackraste bemärkelse.

Johannes Brost var en skådespelare som aldrig glömde barnets nyfikna blick inför livet. Han åldrades men fortsatte att se ut och verka vara max 23 år gammal. Leendet, blicken, den hastigt uppflammade närvaron.

När allt fler av människorna som kretsat runt ens eget liv under så lång tid kliver in från regnet och hänger upp hatten på dödens tamburmajor och sedan går in i korridoren med de nedsläckta lamporna och den stilla musiken, ju fler som dör, ju närmare kommer vi själva den där sista stilla vandringen.

Det är sorgligt och oundvikligt. 

Tack för din gärning, Brost. Både du och den kommer vara länge än.

Marcus Birro,
Författare