Birro: "På fåfängans marknad ser jag ut som Lasse Brandeby"

”Vi blev som de andra” sjunger Kent i den där sången och det låter som ett sorgligt mantra, en besvärjelse, en galen människas rabblande på väg hem genom nålvasst regn en sen natt efter för många glas på krogen…

Vi skulle ju inte bli som de andra. Men kolla på oss nu.

Vi stretar på i snögloppet med samma trötta hållning. Vi fixar tacos på fredagar och oroar oss för att bostadspriserna sjunker. Vi blev som de andra.

De vi tog spjärn emot. De vi sade oss vilja göra revolt emot. Vi är som de nu.

Jag har den där sången i skallen när jag släntrar in för ännu en session på det lokala gymmet. Jag är möjligen några år äldre än de flesta där inne men jag är där, jag lyfter mina dumma vikter, jag stånkar och frustar som alla andra, mina muskler darrar så där löjligt och skönt som muskler gör när man tröttar ut dem.

Jag avskyr att tidsandan har mig i sitt grepp. Jag önskade så att jag kunde vila i mitt djupt känsliga inre, min poesi, min turbulenta men välmenande insida. 

Men jag ägnar minst lika många timmar (om inte fler) på mitt yttre. Som om det spelade någon roll. Jag ser ut som Lasse Brandeby vad jag än gör.

I slutet av november gick det inte att ljuga längre. Jag hade gått upp i vikt och trivdes inte med hur jag såg ut. Jag tog ett beslut. Bara LCHF, dock utan allt fett, öka träningen, och sluta med allt onyttigt. 

Nu har jag gått ner över fyra kilo sedan dess och jag vet att det är patetiskt och hysteriskt fånigt men det känns som en seger. 

Frågan är dock vara vilken sorts seger det är jag har vunnit? Seger över överflödets förbannelse? En sagolik seger i självdisciplinens namn? Ja, möjligen.

Eller också så har jag förlorat mot tidsandan ännu en gång. Kanske är det därför jag går och lägger mig utsvulten eftersom samtiden (detta förbannade ord som egentligen bara är ett tvärsnitt av en medelklass som kommer samman och gemensamt men outtalat bestämmer sig för en klase normer) bestämt att det ser bättre ut om jag går ner några kilo, egentligen oavsett vad jag anser om saken.

Fast saken är ju den att jag mår bra av att träna. Jag mår bra av att sköta om mig. Jag mår bra när jag märker att jag faktiskt uppnår en del av de där målen jag sätter upp, om det så handlar om att färdigställa en ny roman i tid, eller gå ner de där dumma kilona.

När man väl bestämmer sig för något har man en vag uppfattning om att tillvaron kommer bli en bättre plats om man uppnår det man man bestämmer sig för att uppnå. 

Nyckelfrågan här är alltså: Blev jag lyckligare av att gå ner i vikt? Det skrämmande svaret är faktiskt ja.

Killen som alltid sjungit de tjocka böckernas lov, som återkommer till nödvändigheten av att låta även hjärnan och hjärtat få träning, som attackerat folk som bara orkat läsa Travguiden om kvällarna, som skrivit arton böcker och anser att Tomas Tranströmer är oumbärlig för folkhälsan, den killen käkar alltså keso och kokar palsternackor för att gå ner i vikt, den killen går och läger sig hungrig för att uppnå sina mål, den killen har en massa löjliga appar som uppmanar mig att dricka vatten innan min värdelösa middag bestående av buljong och exakt två riskakor.

Det går inte att stå emot. Jag vill inte stå emot. 

Jag vill hemfalla åt sundhetens livsfarliga vanmakt. Man skulle kunna säga att jag är hälsosam med samma hänsynslösa dedikation och besatthet som jag tidigare var extremt ohälsosam och jag funderar på om det fortfarande är till Indien man åker för att barfota sitta på busstak och leta efter den där förbannade mellanvägen, harmonin som vissa människa utstrålar.

Fast de knarkar säkert. Vem kan uppnå den där sortens halvslutna förnöjsamhet utan att röka på först?

Suck.

Jag blev som de andra, jag också.

Igår skrev någon på Instagram, under ett nytaget foto: ”Vad synd. Jag tyckte du såg mycket bättre ut innan du gick ner. Nu ser du väldigt mycket äldre ut”.

Suck igen.