En enkel fråga: Varför äter du fortfarande kött?

Män i vita plastrockar och skoskydd står i långa rader vid stålställningar. De skär i kroppar, snitt som de har utfört tiotusentals gånger förut. Luften är kall trots den varma sensommardagen utomhus. Vi har kommit in på en av styckdelningarna på KLS Ugglarps slakteri i Kalmar. 

”Vi kan gå här” säger slaktchefen och leder vägen. En griskropp passerar mig. Hon bärs upp med en krok i varje fot och kroppen har kluvits, exakt i mitten, med ett jättelikt snitt som går ända ner till huvudet. Golvet färgas rött av allt blod. 

Jag känner kväljningar men lyckas hålla kräkreflexen under kontroll.

Besöket på KLS Ugglarps förra sommaren var den första gången som jag befann mig på insidan av ett slakteri. De balanserar på en slak lina i valet mellan att visa upp verksamheten för omvärlden eller inte. Å ena sidan vill de visa transparens som om de vore ett företag precis som alla andra, exempelvis genom att tillåta studiebesök där processen beskrivs som ”hygienisk” och ”human” i syfte att normalisera dödandet för allmänheten. 

Å andra sidan vet de att de flesta av oss reagerar negativt på dödande. Vi vill gärna inte tänka på det faktum att köttbullarna och köttfärssåsen kräver dödande. Vi vill helst leva lyckligt ovetande om vad djuren känner när de dödas. Det är ingen slump att slakterier inte har glasväggar och att de sällan tillåter fotograferande. Producenter och konsumenter av köttet har en tyst överenskommelse: don't ask, don't tell.

Varje år dödas hundra miljoner djur i Sverige. Förr skedde slakten på gården där djuren hade fötts upp. Idag är trenden färre men därmed också större och större slakterier. Gårdsslakten har ersatts av rena dödsfabriker där allt sker med hjälp av den senaste tekniken och enligt löpandebandprincipen. 

Genom att betrakta djuren i slakterierna som vilken vara som helst som ska processas, så förpassas djuren från att vara ett subjekt med ett unikt liv med känslor och preferenser till att endast vara ett objekt som ska förbrukas.

Under 2017 stod jag utanför slakterier runt om i Sverige vid 17 tillfällen. Jag har varit där med den nystartade föreningen Save Movement Sverige som genom sju lokala grupper regelbundet uppsöker slakterier. Vi står där med skyltar för att uppmärksamma förbipasserande vad som sker inom väggarna på dödsfabrikerna. Vi försöker också få kontakt med djuren när de kommer på djurtransporterna. 

Vi dokumenterar deras sista ögonblick i livet. Att på en slakttransport möta en gris, ett får eller en ko med blicken är svårt att beskriva. Det är ingen tvekan på att det finns en unik individ bakom blicken. Det är ett ögonblick som etsar sig fast.

Förr i tiden kunde köttätandet vara en fråga om liv och död. Om du inte fick i dig kött kanske du svalt. Då var det lättare att förstå dödandet. Men i Sverige 2017 står vi knappast inför samma situation. 

Det finns en uppsjö av delikata och näringsrika växtbaserade produkter i varje butik i vårt land (leta efter vegetariskt i kyldisken så hittar du dem). Köttätande har gått från att vara något livsnödvändigt till att vara en smakpreferens, visserligen med en stark tradition och ekonomisk backning, men till syvende och sist endast en smakpreferens. I det ljuset framstår massdödandet som än mer moraliskt problematiskt. 

Genom att steg för steg gå över till vego så kan vi lämna slakterierna på historiens skräphög.

Martin Smedjeback,
Ordförande i Save Movement Sverige