Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
4859
reaktioner idag

Marcus Birro: Nej, det är inte krig i Sverige – men det kan bli

Det har talats mycket om revolutioner det senaste halvåret. Som jag ser det är den största, kanske den enda och verkliga revolten i Sverige de senaste åren, den folkliga resning som skett när det gäller just beskrivandet av verkligheten.

Denna text är hämtad från bloggen Marcus Birro Blogg.

Valet 2018
Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Det är val i höst. Jag har varit politiskt intresserad i hela mitt liv. Den första valrörelse jag minns var den som utspelade sig 1985. Det var en märklig tid.

Iskylan mellan Sovjet och USA höll på att tina upp, Sveriges största rockband hette Imperiet och Italien var regerande världsmätare i fotboll. Det var alltså också en fantastisk tid...

Jag gillade Olof Palme. Faktum är att jag gillade honom så mycket att jag sympatiserade med partiet han ledde. Jag tyckte om hans energi. Jag tyckte om alla känslor han väckte. Jag tyckte om att han stod som Joakim Thåström med benen snett inåt i talarstolen.

Jag tyckte om hans intensiva tal, hans patos, hans solidaritet med de svaga och de utsatta.
Svensk politik har aldrig varit i närheten av en lika karismatisk partiledare.

Under mitt liv har jag sedan rört mig fritt och obehindrat över det politiska landskapet. Jag har surrat som en gammal stridshelikopter över tusen skiftande landskap. Jag insåg tidigt att för att på allvar bli en fri och angelägen författare och skribent måste jag stå fri. På riktigt alltså. Inte bara i teorin.

Jag har blivit uppköpt, värvad, tjänat stora pengar. Jag har sedan slagit mig ut ur alla de tysta, korrigerade rum som den mediala makten velat ha mig i. Jag har slagit mig ut ur alla famnar. Ingen värme har paralyserat mig. Jag står fri. Det har kostat mig en hel del så jag hoppas ni har visst överseende med att jag upprepar denna ställning.

Verkligheten är satt i ständig förändring. Vårt land är så klart en del av denna verklighet, alltså också av denna förändring. Det har talats mycket om revolutioner det senaste halvåret. Som jag ser det är den största, kanske den enda och verkliga revolten i Sverige de senaste åren, den folkliga resning som skett när det gäller just beskrivandet av verkligheten. 

Människor i denna verklighet nöjer sig inte längre med förljugna representanter inom media, kultur eller politik. Människor med vanliga liv i Hudiksvall, i Mora, i Södertälje, i Sundsvall, i Klippan, Staffanstorp eller i Luleå, har tagit tillbaka förklaringen och definitionen av sina egna liv.

Folk har tröttnat på att deras berättelser om världen inte ryms på nyhetssidor eller på ledarplats. Alltså har de börjat beskriva sin egen verklighet på sina egna plattformar och förvånansvärt snabbt har makten, tvingats att lyssna. Folket har alltså kommit samman och många viskningar och tidigare återhållsamma sanningar har blivit till sanningar och till agendor också för media och politiker.

Det finns mycket att säga om det muller man hör i folkliga led. Det finns rasistiska avarter, det finns fördomar och ignorans. De bör vi alltid vara väldigt vaksamme emot. Rasism har ingen plats i vårt land.
Men min erfarenhet av Sverige och folk här är att folk är väldigt mycket mindre rasistiska och fördomsfulla än i många andra länder. Ibland har eliten ett eget syfte med att måla ut kritiker av en utveckling som rasister. Men det är oftast ett sätt att tysta kritiken. Det är ofta ett sätt att få folk att sluta röra i något som makten vill se ligga helt still...

När etablerad media och politiker ska mäta upp sitt avstånd mot människor så överdriver man de här avarterna. De finns och man ska vara medveten om dem.
Men det finns en bra mycket starkare, innerligare och angelägnare ton i det där folkliga sorlet och det är ett inkluderande sorl från människor som lever sina liv i den verkligheten som etablerad media och politikerna också, faktiskt högaktningsfullt struntat i under alla dessa år.

Sorlet har blivit en stark röst som allt fler lyssnar till.

Många av de nya utmaningarna; rädslan att gå ut, skjutningarna, våldtäkterna, hoten, förortens förfall, hedersvåldet, den religiöst motiverade terrorn, attacker mot blåljuspersonal, allt det där är resultatet av 30 års locket på-attityd. Det vi inte pratar om, det finns inte. Och finns det, så finns det i en annan del av staden, dit jag ändå aldrig behöver sätta min fot. 

De allra mest inkännande och toleranta mys-typerna skulle aldrig sätta sin fot i en förort. Men de älskar den. De flesta som älskar förorten och koketterar med att de kommer ifrån den, lämnade den för länge sedan och åker inte ens tillbaka för att handla sina tomater där. 

Nej, det är inte krig i Sverige. Men det kan bli. Och bara det faktum borde rimligen bekymra politiker mer än något annat. Ändå har vi en vice statsminister som heller jagar budbärarna än tar till sig budskapet. Bagdad Bob all over again.

De här nya utmaningarna (som egentligen inte är nya men som makten tack vare det folkliga upproret inte kan skyffla undan mattan längre) borde rent politiskt mötas av ett nytt landskap. Det är dags att plocka ner höger och vänsterskalan.

Min förhoppning inför den stundande valrörelsen är att de politiska partierna vågar träda ut ur de hämmande och allt mer krympande boxar som den här trötta höger-vänster-skalan håller de kvar i.

Är det höger eller vänster att värna om ALLA flickor, också de ca 200.000 som lever under dagligt hedersrelaterat förtryck? Är det höger eller vänster att förbanna den militanta islamismen? Är det höger eller vänster att vilja ha ut fler poliser på gatorna i Malmö för att förhindra fler sadistiska våldtäkter? Är det höger eller vänster att adressera barbariet här hemma och ute i världen? Är det höger eller vänster att vara emot privata vinster i välfärden? 

Är det höger eller vänster att värna om ett kulturliv fritt från förbannade genusteori pålagda uppifrån? Är man vänster eller höger om man KRÄVER att ambulanser ska kunna åka in i alla stadsdelar i vårt land utan att få stenar kastade på sig? Är man höger eller vänster om man är rädd för att gå ut och tvingas lyssna på en vice statsminister som är mer arg på sådana som mig än på det faktum att över 30 procent av kvinnorna i vårt land är skraja för att gå ut?

Ja, ni ser bilden.

Folket bygger landet och när folket byggde landet med hjälp av sossarna och fackföreningsrörelsen var allt frid och fröjd. Men när dessa slutade ha svaren på folks problem och frågor uppstod nya rörelser som folket tydde sig till. Det kan man tycka vad man vill om, men det var så det gick till. 

Det politiska parti som vågar ta ett kliv ut ur gamla lösningarna formel och som vågar slå sig fri från gamla tiders skalor kommer ha förtjänat människors röst i höstens val.

Marcus Birro,
Författare

Vill du också få ut din röst?

Håller du med?

Mer:

Rådström Baastad (S): Kampen mot brottslighet ska vara kompromisslös