Det var inte bara dina vänner som skrek "hora" i skolan – det var du
Emelie, 23: "Ingenting är annorlunda nu, det kanske bara inte är du längre. Men ni har inte lyssnat förr, ni har inte sagt nej. Ni stod där bredvid, pekade, tafsade, ropade. Eldade på. Hejade på."
Vart var ni, när era vänner skrek "hora" till oss i caféterian? Vart var ni, när killarna retade Josefine i klassen, för att hon fick bröst först? Vart var ni, när din fulla kompis lade handen på mitt lår, när jag sade att jag inte ville. Jag vet vart du var. Du satt mittemot mig, och skrattade. Du sa att jag skulle tåla ett skämt.
Faktum är, att det var inte bara dina vänner. Det var inte bara dina vänner som skrek "hora" i skolans labyrinter av brandgula skåp och överfulla papperskorgar. Det var du.
Minns du hur du kunde skriva att jag skulle visa brösten i webcam, eller hur du tog mig på rumpan på skoldiscot i sjunde klass? Det var du. När jag hade kort kjol så sade du att jag såg ut som en slampa. När jag bar smink, så bad jag om det.
I dag så skriver du att Sverige är på väg åt helvete, att det får vara nog nu. Det är bra. Jag bara önskar att du hade insett det när din vän, mot min vilja, lade sina händer på min kropp. För du sa inte ifrån, när du fick höra. Inte ens när du såg. Du klappade händerna, du viskade inte bara. Du ropade högt, och highfiveade.
Ingenting är annorlunda nu, det kanske bara inte är du längre. Men ni har inte lyssnat förr, ni har inte sagt nej. Ni har inte backat eller sagt ifrån. Ni stod där bredvid, pekade, tafsade, ropade, kallade. Eldade på, och hejade på.
Det börjar med er. Det börjar med att ni ser ert eget ansvar. Det börjar med att ni rannsakar er själva.
Tänk nu, du var femton år gammal. Det där oskyldiga, snacket du och din polare hade i omklädningsrummet efter gympan. Du vet, när ni snackade om vem man helst skulle vilja sätta på av tjejerna i klassen. Din vän var också femton år gammal, och han våldtog min vän ett år senare på en fest i en skog. Men det var ju bara på skoj, där mellan slitna träbänkar och svettiga tonårspojkar.
Det börjar med dig. Det börjar med att se strukturer, för när en gruppvåldtäkt sker så är det redan för sent. Och då spelar det ingen roll, hur många eller långa facebookinlägg ni än postar idag om att världen är på väg åt helvete.
"Sverige är ett sjunkande skepp", kanske. Men du har varit tyngd på det skeppet. Du har fört underredet närmre botten, för varje gång du inte sa ifrån, så sjönk det lite till.
Du minns säkert, om du tänker efter. Alla gånger "det bara var ett skämt". Det var ju bara på skoj. Du minns nog de gånger en bara "skulle ha lite humor".
Tack för att du säger ifrån i dag. Men om du inte inser att ni sitter i den där båten, allihop tillsammans, så kommer den definitivt att sjunka. Den kommer träffa botten, begravas i sand tills den nya generation, som du skall fostra gräver upp den och allting börjar om.
Jag bara önskar att du sa ifrån, lite tidigare.
Jag minns.
Det var aldrig på skoj.
