Vi måste bekämpa gärningsmän som Akilov – till vilket pris som helst

Idag inleds den största och mest omfattande rättegången någonsin i Sverige.

Den 7 april 2017, efter månader av planering, utförde Rakhmat Akilov sitt bestialiska dåd på Drottninggatan genom att medvetet och med berått mod köra en lastbil mot oskyldiga människor. Fem personer mördades den dagen, däribland en flicka på 11 år. Flera skadades allvarligt.

Terroristen hade tänkt avsluta sin mördarjakt genom att spränga sig själv och får man iskallt förmoda så många andra som möjligt men han lyckades inte med det uppsåtet. Så han rymde som en feg hund. Och blev sedd av en helt vanlig medborgare (i Sveriges Radios granskning kallad Peter) vid en bensinstation i Märsta dit även polisen kom och kunde gripa honom.

I veckan kom nya uppgifter om att Sverige är en plantskola för islamistisk terror. Det har jag och ett fåtal andra skrivit om i flera år. Under den tiden har vi blivit jagade, hotade, avskedade, spottade på, föraktade, skrattade åt. Ja, jag har skrivit det förr. Jag kommer fortsätta att skriva det tills hycklarna som nu försöker sno åt sig billiga poänger och hävdar att de minsann ALLTID sett faran fläker ut sina lögner i media.

Det finns svenska förorter som är som minstater för terrorn, platser är utanförskapet, hatet och mörkret växer som onda blommor.

Vi hade blivit varnade länge. På Frankrikes nationaldag 2016 satte sig en annan övertygad terrorist i en annan lastbil och tog sikte på små barn som stod framför en kiosk för att köpa glass. Han var heller ingen. ”Ensam galning”. Han hade ett tiotal medhjälpare som hjälpte honom att slakta 84 människor på den där strandpromenaden i Nice. Tio av dem var barn.

Media rotade efter undanflykter i flera månader efteråt. Av någon anledning tycks media vilja se att det var en ensam mördare, utan ideologisk eller religiös koppling. Varför? Det får ni faktiskt försöka lista ut själva, jag är trött på att skriva om det.

Dagens Nyheter skriver i sin ledare idag tisdag, samma dag som rättegången mot en av de värsta terroristerna ska till att starta, så här om att skydda samhället från det islamistiska våldet: ” Ett samhälle kan och måste skydda sig mot sådana gärningsmän. Men inte till vilket pris som helst.”

Vänta lite nu…

Är det inte precis tvärtom? När vi vet ungefär vilket mönster som terroristerna använder sig av, när vi vet vad som driver dem, när vi vet att Sverige hyser (enligt Säpo) flera tusen våldsbejakande islamister, är det inte EXAKT DET samhället måste göra? Att skydda sina medborgare till varje pris som helst? Eller har DN givit upp? ” Nästa gång kanske terroristen vuxit upp i Sverige, en Brevik-typ som lämnar mycket små avtryck tills dådet är ett faktum” skriver tidningen.

Grejen med Akilov var dock att han faktiskt lämnade en hel massa avtryck överallt. Han diskuterade sitt dåd på sociala medier. Han hade varit under Säpos blick men sluppit fortsatt bevakning, enligt säkerhetspolisen helt enkelt för att det finns så många av hans sort i Sverige.

Minns ni telefonlinjen som Mona Sahlin ordnade? Föräldrar till unga människor som radikaliserats skulle ringa staten och tjalla på sina barn? Är det en tillräckligt slapphänt åtgärd för att falla DN i smaken?

Varför ska rättsväsendet ge upp? Varför är det inte en självklarhet att samhället just tull vilket pris som helst ska skydda oss mot framtida terrorattacker? Varför handlar det mesta om tyngden på stenlejonen vid gågatan i centrala Stockholm, och inte själva roten till terrorn?

Det är fegt, obegripligt och ett hån mot offren för inte bara dådet i Stockholm, utan mot alla offer i alla terrorattacker runt om i världen de senaste åren.

”Någonstans går gränsen” skriver DN om åtgärderna vi kan sätta in för att stoppa terrorn. Tidningens egna förslag går i Mona Sahlin-anda. Det handlar om att ”rapportera misstänkt radikalisering” och ”sociala åtgärder” vilket med andra ord betyder en ny telefonlinje och fler pingisbord till fritidsgårdarna i Husby och Angered.

Vidare tycker DN att ”imamer och socialarbetare” måste vara baredda att agera visselblåsare. Mig veterligen sker viss radikalisering i viss av landet moskéer. Vad är i så fall chansen att imamer där tjallar till staten?

Vidare och avslutningsvis vänder sig DN mot kameraövervakning… ”Vi riskerar att bygga falsk trygghet med kameror i varje hörn” skriver tidningen på sin ledare.

Okej…

Jag vet inte hur det är med dig som läser detta men jag är helt och hållet med på att ta den risken. Hellre tusen kameror som kan jaga och hitta en terrorist, kanske till och med innan han eller hon slår till, än att inte ha kameror.

När gav vi upp? När blev vi sådana dörrmattor åt barbariet? När förvandlades det här landet till ett lallande får utan en enda vilja att försvara sig?

Ni vet ju hur arga DN blir när man försöker beskriva Sverige som ett land som förvandlats, som blivit ett annat land med anledning av den rädsla, det våld, de skjutningar, de våldtäkter, de hedersrelaterade mord som sker varje år. Man ska inte smutskasta Sverige brukar det heta.

DN går åt ett annat håll. Så här avslutar de sin ledare: ” Sverige kommer aldrig att få ett heltäckande nät. Vi kan försöka-men bara till en viss gräns Sedan upphör vi att vara Sverige.”

Nej, Sverige upphörde att vara Sverige när vi tog in flera tusen våldsbejakande islamister. Sverige upphörde att vara Sverige för länge sedan, kanske redan den kvällen när en annan religiöst övertygad mördare misslyckades med att slakta julflanörer på just Drottninggatan 2010. Sverige har inte varit Sverige på länge, kära DN.

Och jo, för att återknyta till det jag skrev i början, vi har en skyldighet att skydda våra barn och våra medborgare exakt till vilket pris som helst.

Försök att se de anhöriga till dådet den 7 april i ögonen och hävda något annat om ni vågar.

Marcus Birro,
Författare