Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
386
reaktioner idag

Min vän låg i en blodpöl – nu måste psykiatrin agera!

Emelie Walles: "Rummet såg ut som en mordplats, jag låg på mina knän och torkade upp blodet som rann längst golvet. Jag kan inte låta någon ligga i ett rum som detta, det är inte mänskligt."

Emelie Walles skriver att vi inte bara ska prata om vad vi bör göra för de som lider av psykisk ohälsa, vi måste börja agera.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag säger hejdå till min vän som kramar om mig och barnen lite mer än vanligt och jag tänkte för några sekunder att det var ett ”överdrivet” hejdå. Jag tänkte inte mer på det. 

Körde och handlade, körde hem, lagade mat och precis när jag satte mig ner vid köksbordet får jag samtalet. Samtalet om att min vän åkt in till sjukhuset efter att ha skurit sig.

Hela min kropp frös till is. Minsta lilla cell stelnade och det var som att marken under mig försvann. Jag släppte allt och utan att tänka så var jag i bilen påväg till sjukhuset. 

När jag kommer in till rummet möts jag av ett rum fullt av blod, det rann längst golvet och min vän låg själv i rummet,  det blödde så mycket att de ynka kompresserna som hade getts inte räckte till. Jag känner hur marken försvinner under mina fötter igen, hur allt bara snurrar och hur jag bara vill falla till marken och hoppas på att allt bara var en mardröm.

I samma sekund som jag känner att tårarna bränner bakom ögonen så gör jag som alltid, jag biter ihop, sträcker på mig, sätter alla känslor åt sidan och styr upp situationen. Min vän hade en vit t-shirt som var helt röd, just denna jäkla t-shirten har etsat sig extra mycket fast på min näthinna, jag minns att jag är förundrad över hur mycket blod det egentligen kan vara. 

Hur det vita blir rödare och rödare, inte klarrött utan riktigt mörkrött. Jag försökte stoppa blodet med papper som jag drog ut ur ”torkyn” som hängde bredvid vasken. Jag virade och virade förtvivlat runt armen.

Efter det tillkallade jag personal, jag minns hur tokig jag var, hur jag skrek och gormade ute i korridoren, hur kan man lämna en person själv utan hjälp i detta tillstånd? Jag bad om kläder så min vän inte behövde ligga indränkt i sitt egna blod, att man ens ska få ligga på en kall brits indränkt i sitt egna blod är för mig ofattbart. 

Rummet såg ut som en mordplats, jag låg på mina knän och torkade upp blodet som rann längst golvet. Jag kan inte låta någon ligga i ett rum som detta, det är inte mänskligt. Att se hur en handled var öppen med senor som hängde var fruktansvärt, det gjorde så ont i mig.

Det är sällan jag känner mig maktlös, men där och då var jag så frustrerad av den obefintliga hjälp. Jag fick skrika mig till hjälp, bråka mig till att handleden skulle läggas om och väntan, inte tala om väntan på att få den hjälp som behövdes..

Att se detta i vårt samhälle 2017 som det var då, är för mig ofattbart. Efter några timmar kom hjälpen, en otroligt fin och förstående sköterska kom och såg min förtvivlan och min hjälplöshet. Min vän blir omlagd så att blödningen stoppas helt och när läkare sedan tittar på armen så är skärsåren i handleden så djupa att man är tvungen till att genomföra en lång operation för att försöka få ihop armen och dess funktioner igen.

Vi pratar ofta om ångest & depressioner i samhället och om hur vi ska vara uppmärksamma på detta. Hur vi ska hjälpa personer som inte ser hopp i livet, hur vi ska hjälpa de svaga och de som är utanför i samhället, men hur ska det vara möjligt att ge hopp till en person som redan tappat hoppet om man blir behandlad såhär?

Hur ska man kunna få hopp om livet, hopp om en framtid om det bara pratas om hur man bör behandla personer med psykisk ohälsa?? Det är bra att vi börjat lyfta ämnet, men vi måste börja agera. De som lider av psykisk ohälsa måste få hjälp på ett värdigt vis. Resursbrister, oförståelse, enorma väntetider och slussningar från olika instanser som inte kommunicerar med varandra har enorma konsekvenser. Jag kan inte stå vid sidlinjen och se på längre, jag vill göra allt för att försöka få samhället att agera och finnas för de som behöver hjälp. 

Jag själv har brottats med psykisk ohälsa och vet hur hjälplös man är när man står i händerna på samhället. Samhället måste fånga upp och ge resurser till psykiatrin. När jag har ifrågasatt vården så är det ständiga svaret från personalen att "det är resursbrist". De kan inte göra mer. 

Det måste vara fruktansvärt för personer som jobbar inom psykiatrin att behöva se dessa brister och jobba efter dessa förhållanden, detta är inget angrepp mot de som jobbar inom vården utan snarare ett rop på hjälp från en utomstående som fått bevittna hur man inte har tid att hjälpa de som behöver hjälp. Samhället måste agera på en högre nivå!

Jag vet att vi i denna "influencer-värld" inte alltid ger en rättvis bild av verkligheten, att allt är sådär jäkla perfekt. Men när kamerorna är avstängda och tangentborden inte smattrar så finns en verklighet, precis som din.

INGEN ska känna att livet inte är värt att leva. Att ta livet av sig är aldrig den rätta utvägen, jag om någon är en levande bevis på det. Kan jag, så kan du! Jag kan inte längre stå vid sidan och bevittna alla dessa orättvisor mot de i samhället som behöver hjälp. Detta är inte okej, långt ifrån. 

För mig är det viktigt att vi inte bara pratar om vad vi bör göra för de som lider av psykisk ohälsa, vi måste börja agera! De som är svaga i samhället och som är otroligt utsatta får inte den hjälp de förtjänar och behöver.

Samhället måste inse att psykiatrin i Sverige inte är där den bör vara. 

Emelie Walles,
Detta är en längre version av text, hämtad från Emelies blogg.

Håller du med?

Mer:

Behandla inte personer med psykisk ohälsa som brottslingar!