Birro: Annika Strandhälls beteende i SVT – obehagligt och aggressivt

Självspäkning verkar vara en svensk paradgren. För mig är det obegripligt hur en regering ledd av en statsminister som varit sjua på varenda boll, inte bara har så mångas förtroende, utan att detta förtroende faktiskt till och med växer i vissa opinionsmätningar.

Hur är det möjligt?

Och missförstå mig rätt som det heter… Jag tycker Stefan Löfven verkar vara en sympatisk människa. På riktigt! Det är hur han leder landet som lämnar en del övrigt att önska.

För några år sedan sade statsministern: ” Mitt Europa bygger inga murar”. Sedan kom verkligheten ikapp och han stod med hängande huvud och mumlade om att landet han leder varit naiva och där och då minns jag att jag tänkte: ” Den här gången kommer han inte undan. Det fattar ju vem som helst att han ljuger. Svenska folket, alltså Sverige, har INTE varit naiva, det är HAN som varit det” men jag fick fel, för han dansade undan det också. Han klarar sig undan allt.

Sedan blev det allt mer uppenbart att allt fler upplever otrygghet i sin vardag. Väldigt många människor är rädda. Det tycker inte Henrik Schyffert och andra välbetalda kulturutövare i innerstaden att de ska behöva vara, men vad vet dom? Tillräckligt mycket för att lägga patent på tolkningsföreträdet till ett helt land. Helt plötsligt var det inte de svaga, de utsatta och de förtvivlade som ägde bilden av Sverige längre?
Plötsligt var allt sådant snack svartmålning av Sverige...

Dan Eliasson förvandlades till Bagdad Bob framför våra ögon, och väldigt många människor kände inte igen sitt eget land. Det tyckte statsministern var ”oacceptabelt”. Det sade han om nästan allting. Allting var oacceptabelt.

Men det hände ingenting. Förutom att människor av någon fullständigt outgrundlig anledning fortsatte att ha relativt högt förtroende för honom och hans regering. 

Till alla de hundratusentals människor som trots allt upplever rädsla, hopplöshet, Ilska och orättvisor skickade han sin vice-statsminister, Miljöpartiets språkrör Isabelle Lövin som sade att det mesta av kritiken mot Sverige var svartmålning, med andra ord lögner och överdrifter. Inte ens detta kunde rubba det märkliga svenska folkets förtroende för sin ledare.

Sedan kom den 7 april 2017 och terrorrådet på Drottninggatan i Stockholm. En islamistisk fundamentalist som skulle ha utvisats men hållit sig undan fick ägna tre månader (han hann till och med lägga ut bilder på gatan han skulle attackera) åt att planera sitt dåd som tog livet av fem människor och skadade väldigt många fler..

Den händelsen STÄRKTE statsministern. 

Inte heller en fullständig katastrof som hanteringen runt allt som har med Transportstyrelsen att göra kunde rubba den gode svetsaren från Ö-vik. Han sparkade sin Imperiet-älskande minister Ygerman och svenska folket tackade sin ledare genom att glömma och gå vidare.

Detta säger inte bara något om svenskarnas hysteriska längtan efter svaga ledare. Det säger också något om en monumentalt misslyckad och tam opposition. Ingen vågar ta ansvar för någonting alls. Moderaterna säger sig stänga dörren för SD men snor deras politik steg för steg, Centern vill inget hellre än att sitta i regering med vilken partner som helst och Liberalerna och KD vill bara hänga kvar.

Det är så man vill kräkas på hela cirkusen. Varför gör ni inte det? Varför är ni inte mer förbannade, kära folk?

Socialdemokratin är en stolt rörelse och har haft företrädare som Erlander, Olof Palme och Anna Lindh,
Den tiden är förbi. Med råge.

Igår såg jag en debatt i SVT Agenda med bland annat socialminister Annika Strandhäll. Den skulle handla om allt som gått snett med Nya Karolinska men allt kom istället att handla om vilken ytterst obehaglig, maktfullkomlig och hatisk människa vår socialminister verkar ha blivit. 

Jag säger inte att hon ÄR det. Det har jag ingen aning om. Men hon framställde sig själv, och därmed sitt parti, och sin regering, alltså Sverige, som en sådan.

Det var mycket obehagligt att se. Det var som att se en påtänd terrier slita i en docka. Det var som att se en lägervakt få frispel.

Jag vet att det finns folk som applåderar den här typen av argument och retorik men det spelar ingen all om Strandhäll hade en poäng eller två, det var bara obehagligt att se hatet blixtra i hennes ögon. Nej, jag kritiserar henne inte för att hon är kvinna. Jag kritiserar henne får att hon betedde sig illa. Punkt slut.

Strandhäll representerar en ny slags aggressiv vänster, en vedervärdig gatuhunds-mentalitet som känns fruktansvärt obehaglig. Hon är vänster, hon är kvinna, hon har rätt. Lite så måste snacket gå i hennes stab. 

Om vi ska få en förändring till det bättre i det här landet tror jag vi måste börja bete oss anständigt. Jag tror också svenska folket ska upphöra med att vara så förbannat servila, så oerhört självutplånande. Det är som om vi inte tror att vi förtjänar bättre. Men det gör vi.

Sverige kan tusen gånger bättre än så här.