Tisdag 7 Dec
Stockholm

Marcus Birro: "Christer Pettersson är värd sin upprättelse"

Denna text är hämtad från bloggen Marcus Birro Blogg.

Marcus Birro
Marcus Birro menar att Christer Pettersson är värd sin upprättelse. Foto: Privat/TT

Marcus Birro: "Vi behövde honom. Han behövde oss. Christer Pettersson var en skådespelare från verkligheten och media erbjöd honom en scen. Han ställde sig mer än gärna på den där scenen."

Kommentera (7)
Kopiera länk
Dela
Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer

Jag tyckte mycket om Christer Pettersson. Han bröt ny mark som en slags knarkarnas Britney Spears under ett nittiotal som mot slutet av sin era plockade fram sina egna mediala freaks via Robinson och allt och alla som följde på öppnandet av den dammluckan.

Han var verklighets-stjärna innan såporna kom.

Christer Pettersson briljerade varje gång som gangstern som kunde citera Bibeln och som läste lusen av programledare, journalister, åklagare och tyckare. Han stod hög som ett torn i direktsänd teve och vi stirrade fascinerat rakt ner i djupet av ett folkhem vars kolsvarta vråldjup vi då inte ens kunde ana vidden av.

Christer Pettersson blev en slags folkhemsrebell, en ursinnig, oberäknelig och sylvass utanför-varelse, en person som kanske nästan mördade Olof Palme. 

Men han friades. Han är den ende som har papper på att han INTE sköt Palme.

Jag tyckte om honom eftersom han var som ett öppet fönster rakt in i den mys-trevliga konformism som var svensk offentlighet under de där åren. Han stökade till det. Han svor och söp. Han grät och  reciterade poesi hos Robert Aschberg.

Vi behövde honom. Han behövde oss. Han var en skådespelare från verkligheten (han hade för övrigt gått Kalle Flygares Teaterskola) och media erbjöd honom en scen. Han ställde sig mer än gärna på den där scenen.

Jag grät när han dog 2004. Jag vet inte varför. Han var säkert en rätt obehaglig människa. Men han behandlades som ett djur av media. Han blev frikänd men blev ändå aldrig riktigt fri. Han jagades av journalister, fotografer, demoner och skit och han ramlade och dog utanför Karolinska en höstdag 2004. Jag bodde i Italien då och tog emot hans dödsbud med sorg, som när en vän man tyckte mycket om men inte kunde göra något för till sist går bort i en sjukdom han injicierat i sig själv.

Nu har Uppdrag granskning och SVT för tusende gången öppnat hans fall igen. Det tycks som om polisen lovat uteliggare och fyllon stålar för att vittna emot Christer Pettersson. Trycket på Palmeutredningen att den skulle komma till ett beslut var så starkt under den här tiden. För oss som följde rapporteringen under mitten av nittiotalet är detta ingen nyhet. Christer Pettersson sade det själv i flera av de omtalade direktsändningarna som han (mot betalning) medverkade i under de här åren.

Jag minns särskilt ett program han var med i där han sade det rakt ut:

"Polisen har sagt det till vittnena. Om du vittnar emot Christer kan du köpa inte bara kåken du bor i utan hela området kåken ligger i…"

Men vem lyssnar på en knarkare? Vem bryr sig om en ligist som super och slåss och sitter på parkbänkar om dagarna? När Christer Pettersson dog 2004 hörde ingen av sig i samband med begravningen. 

Ingen av hans anhöriga, ingen vän, inte en enda av alla de mediala hyenor som applåderade tittarsiffrorna och betalade ut pengar. Ingen av dem som ville profitera på hans historia och hans liv medan han levde.

Han dog ensam. Han begravdes ensam. 

Han är värd sin upprättelse. 

Marcus Birro,
Författare

Vill du också få ut din röst?
Håller du med?
Tack för din röst!
Kommentera (7)
Kopiera länk
Dela