Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Birro: Jag måste lära mig ödmjukhet och tacksamhet – den hårda vägen

Denna text är hämtad från bloggen Marcus Birro Blogg.

Marcus Birro
1 av 1

Marcus Birro skriver om livet, sanningen - och döden.

Privat

Debatt | 04/03/2018 10:57

Marcus Birro: "Döden är som en busshållplats långt ute på den vindpinade slätten. En morgon när gryningen dröjer så stannar den och man tvingas kliva på."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Söndag i Stockholm. Grått ute. Det nakna trädet på innergården fryser. Några barn kastar sig i snöhögarna vid lekplatsen en bit bort. 

Jag känner att åldern börjar ta ut sin rätt. Det är som Thåström sjunger, ju äldre man blir, ju mer bråttom blir det att hinna med allt man vill göra. Man vaknar varje morgon till en röst som skriker: ”Det är så mycket jag måste hinna med.”

Döden är en bakfull lodis som alltid siktats i andra städer, på andra orter, traskandes på andra gågator. Men plötsligt är döden en bland alla man möter i det svindyra snabbköpet på hörnan. Plötsligt är döden inte en mystisk främling från ett annat land, utan ett välbekant ansikte man stöter på i kvarteret.

När jag är med mina barn syns han inte till. När jag älskar försvinner han. När jag är med människor som älskar mig kan jag tänka på honom som ett syskon. Då sitter han på en parkbänk någonstans med sin lie vilandes mot en trädstam. Men när jag är ensam masar han sig mödosamt upp och börjar gå i min riktning. Han står och plockar bland de smaklösa maträtterna inne på frysdisken på ICA.

”Ungdomen är bortkastad på de unga” lyder ju ordspråket. Det är hiskeligt sant. När man är ung är man oförmögen att inse vilken skatt det är att vara ung. När man inte är ung längre inser man det men då är det ju försent. Det går att begrava sig i arbete och slippa tänka på att ljudet man hör svagt, som en radio som står på inne hos grannen, är ljudet från när döden slipar den där lien med sylvass vinter, med långa svarta naglar, med kyla, ödeläggelse och meningslöshet.

Vi får lära oss att varje sekund är sagolik och vacker. Varje sekund är som snöflingorna, unik, trevande, mästerligt formad för oss att leva i. Varje sekund som en gåva, en varm barnhand i min åldriga näve, en varsam frist, en frid som egentligen övergår allt förstånd. 

Varje morgon när jag kliver upp skriver jag upp dagens ord i min anteckningsbok. Jag skriver den för hand eftersom själva hantverket gör något med oss. Idag har jag skrivit: Tacksamhet.

Trots ibland övermäktigt motstånd överallt, trots min självdestruktiva svarta flod, trots att jag kastat bort tusen chanser till ett rikt och bättre liv, trots allt och alla, så måste jag få mitt hjärta att traska i tacksamhetens riktning. Jag måste lära mig ödmjukhet och tacksamhet. Om så den hårda vägen.

Döden är som en busshållplats långt ute på den vindpinade slätten där åkrarna fryser under taket av snö, där busstolpen är sned och sönderslagen, där bussen, om den kommer, aldrig stannar, alltid bara kör förbi. Men så plötsligt. En morgon när gryningen dröjer så stannar den och man tvingas kliva på. Så tänker jag mig döden.

I helgen avled Kenneth Gärdestad, bror till Ted och den som satte ord på sin yngre brors melodier. Jag är tillräckligt gammal för att minnas med vilket förakt bördernas sånger möttes när det begav sig. Men folket älskade de båda bröderna sånger. Det insåg nog de hjärtlösa också. Därför blev de skrämda.

Det finns flera svenska artister som avskyddes av kritiker och makten. Björn Afzelius nådde oerhörda publika framgångar som artist men var alltid avskydd av eliten. Abba (som alla nu säger sig älska) sågades längs fotknölarna av den hysteriskt politiskt korrekta proggrörelsen på sjuttiotalet. Och av media. Eliten i klassiskt samförstånd om vad som är god konst och vad som inte är det. Det är som nu alltså.

Men tiden är som sanningen. Tiden gör oss fria. Tiden visar att det som har folkligt genomslag, det som drabbar människors hjärtan alltid äger sin rättmätiga plats i världen. Det fina i dödens fruktansvärda kråksång är att både Afzelius och nyligen avlidna Kenneth Gärdestad hann med och fick uppleva sitt rättmätiga erkännande. Särskilt kanske Kenneth Gärdestad. Det är vackert att människor som du och jag faktiskt tog chansen och lät dem förstå att deras liv och verk och liv hade betydelse för oss och våra liv.

Jag minns när min egen far för några år sedan var en halvminut från att dö. Jag grät vid hans säng och lovade att aldrig mer låta det gå mer än 24 timmar innan jag ringde honom. Jag har inte lyckats hålla det löftet, men jag inser att tiden är utmätt, att sanden rinner för oss alla, att mörkret bidar sin tid, att döden en dag kommer hitta mig, vilken grotta jag än försöker gömma mig i, och jag inser att de jag älskar är här på nåder och att jag därför måste meddela mig till dem hur mycket jag älskar dem.

Det gäller både människor i mitt eget liv och alla de runt omkring mig som hjälpt mig att överleva genom livet, musiker, poeter, författare och konstnärer. Låt dem få veta att du orkade plantera en dag till i din jordmån tack vare deras dikter, sånger eller böcker. Låt inte döden svepa undan allting med sin lie.

Låt livet och kärleken få segra över tystnaden.

Jag hör barnskrik i trapphuset när jag skriver detta. Det är min son och min dotter som är på väg till mig och till min famn. Jag ska hålla dem så länge att döden går vilse utanför mitt hus.

Marcus Birro,
Författare
Vill du också få ut din röst?
Tänker du på döden?