Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Soheila Fors: Vem lyssnar på invandrarkvinnorna på kvinnodagen?

Denna text är hämtad från bloggen soheilafors.blogg.se.

Soheila Fors

Soheila Fors menar att kvinnodagen i förorten är någon annans dag, inte förortskvinnornas.

Privat

Debatt | 08/03/2018 07:41

Soheila Fors: "Invandrarkvinnornas röster talar inte självsäkert inför mikrofoner om fler kvinnor i bolagsstyrelser. Deras röster viskar och ber bara om lite vila, en stund utan smärta, ett par nya skor."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Kvinnodagen i förorten är någon annans dag, inte förortskvinnornas. I går utsågs näringslivets mäktigaste kvinnor i glänsande fodral på en överdådig gala. Idag vaggar andra kvinnor försiktigt fram längs trottoaren för att det ska göra så lite ont som möjligt efter könsstympningens evigt varande och värkande sår. Varje dag är någon annans, inte deras.

Invandrarkvinnornas röster talar inte självsäkert inför mikrofoner om fler kvinnor i bolagsstyrelser. Deras röster viskar och ber bara om lite vila, om någon liten uppfylld önskan, en stund utan smärta, ett par nya skor. De är så oändligt tåliga, de som blir slagna medan de tröstar ett barn, som de fortsätter trösta. Någon egen tröst får de aldrig.

De västerländska kvinnornas dag är inte deras dag, för vad skulle de med en dag till, de som aldrig haft ens en födelsedag? När pojkar föddes sköt man med gevär i luften men när ett flickebarn såg dagen ljus sörjde familjen eller slog den värdelösa hyndan som avlat ännu en opojke. 

När barnet sedan troskyldigt tultade fram till familjen och berättade vad de drömde om att bli, skrattade man överlägset. Alla visste ju vad det blir av en flicka. Någon dag skulle de aldrig få.

Så fortsatte dagarna utan att någonsin bli deras. Dagarna var barnens, mannens, svärmors. Drömmarna de drömde var barnens. Kanske barnen skulle bli något i detta nya land, i alla fall pojkarna? Flickorna fostrades av kvinnorna i konsten att överleva, att se bort, tala tyst, vara osynliga, arbeta hårt, tåla slag, täcka sig väl och att alltid vara tillgängliga för sina män.

I predikan i moskén eller via någon satellitkanal fick de höra att de aldrig skulle få en dag, att mycket få kvinnor skulle komma till paradiset och många fler skulle gå till helvetet. 

Varför de aldrig fick någon dag? Naturligtvis för att det var Allahs vilja. Varför de skulle lida och tiga? Naturligtvis för att det var Allahs vilja? Allahs vilja var svaret på all orätt och allt lidande. Och kvinnorna förstod och teg.

Att ge dessa kvinnor en dag, att ge denna armé av förkastade upprättelse, liv och hopp är en kvinnorörelse värd namnet. De är människor med samma rätt till lycka och drömmar som alla andra. 

Jag ber dig att stå med oss i detta, att ge dessa kvinnor en dag och ett liv. 

Grattis på Kvinnodagen!

Soheila Fors

 

Vill du också få ut din röst?
Håller du med?