Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Erik Hörstadius: Därför kallar jag mig inte för feminist

Erik Hörstadius
1 av 1

Erik Hörstadius menar att många feminister är fixerade vid det manliga sättet att vara.

Privat/TT

Debatt | 08/03/2018 12:17

Erik Hörstadius: "Det finns tre saker jag har svårt för med feminismen av idag. Saker som jag tror förklarar varför de flesta svenska kvinnor, i likhet med mig, inte kallar sig för feminister."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Ett återkommande gräl hemma handlar om feminismen.

Döttrarna: Du är väl feminist, pappa?
Jag: Njaaee, tyvärr är det inte så enkelt.

Döttrarna: Men det är ju helt sjukt att inte vara feminist, är du emot lika rättigheter för kvinnor och män?
Jag: Nej, självklart är jag för det.

Döttrarna: Men då är du feminist och borde kalla dig för det.
Jag: Fast tyvärr har ju feminismen blivit laddad med en del dumheter, åtminstone i Sverige.

Döttrarna: Ja, men bara för att det kanske finns några dumma feminister kan man ju inte låta bli att själv vara feminist.
Jag: Jo, man kan det. För jag vill inte förknippas med en massa idéer jag inte håller med om.

Döttrarna: Du är dum, pappa.
Jag: Låt mig förklara, snälla, jag tror ni håller med mig om ni bara…

Döttrarna: Dum, dum, dum - hej då!
                                            
Men om de för en gångs skull stannade kvar i rummet, skulle jag peka på tre saker jag har svårt för med feminismen av idag. Tre saker som tyvärr är rätt vanliga. Saker som jag tror förklarar varför de flesta svenska kvinnor, i likhet med mig, inte kallar sig feminister.

Manshatet. För många av oss är det ofräscht när en feministikon som Zara Larsson twittrar: “Jag hatar killar. Hatar, hatar, hatar”. Eller säger i intervjuer att hon är manshatare. Det är lika tokigt som när Gudrun Schyman i ett tal sa att svenska män i grunden håller på med samma förtryck som talibanerna. 

Alla de feminister som tjatar om att manskulturen bygger på kvinnohat är också ute och cyklar. Vi har döttrar, systrar, mammor, fruar. Vi hatar inte kvinnor. Den lilla minoritet män som gör det, är djupt föraktade av alla oss “normala”.

Biologiförnekandet. Jag vet inte hur många feminister (av båda könen) jag träffat på som säger att könet är en “social konstruktion”. Att skillnaderna nästan enbart beror på mossiga könsroller, och att biologin knappt spelar någon roll för varför kvinnor och män gör olika val i livet och rent psykologiskt funkar på lite olika sätt. (På gruppnivå. Det finns självfallet en massa undantag, killar med ett mer typiskt “kvinnligt” sätt, tjejer med ett mer “manligt”.) 

Forskare på t ex hjärnans och hormonernas område vet att könsskillnaderna är medfödda och viktiga för personlighetsutvecklingen. Det är inte åsikter, det är fakta. Visste ni förresten att även appojkar och apflickor tycker olika om att leka med bilar och dockor? Förklaringen: biologi!

Nedvärderingen av det kvinnliga. Många feminister är fixerade vid det manliga sättet att vara. Den kvinna som vill stanna hemma länge med småbarn, anses göra fel. Ut i arbetslivet med dig, pronto! Och det ska kvoteras in till styrelseposter och ingenjörsutbildningar och på brandstationer. 

Och om den lilla flickan vill ha prinsesskläder och färgen rosa, så blir många föräldrar alldeles förskräckta. Helst ska hon leka med drakar och svärd och bilar. Alltså: när tjejer vill göra traditionellt manliga saker, uppmuntras de. Det leder i förlängningen till en nedvärdering av det kvinnliga. 

Den feminismen skriver i alla fall inte jag under på.

Nu ska jag städa och göra grönsakssoppa. Grejer jag lärt mig av mamma. 

Tack mamma! 

Erik Hörstadius,
Journalist

Håller du med?