Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Marcus Birro: "Vi måste låta empatin segra"

Debatt | 11/03/2018 15:05

Marcus Birro: "Det är just detta vi måste göra. Vi måste försöka sätta oss in i hennes känslor. Hennes seger över döden är också vår kamp. Hennes förlust är vår förlust."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Vi har blicken riktad åt fel håll. Det slår mig egentligen först när jag ser SVT Rapport och möter mamman till den flicka som mördades av terroristen på Drottninggatan. 

Hon utstrålar ett sådant, starkt mod, en djupt liggande värdighet, en seger mitt i den största förlusten man kan tänka sig. Om man alls kan tänka sig vad hon går igenom. Det är just detta vi måste göra. Vi måste försöka sätta oss in i hennes känslor. Hennes seger över döden är också vår kamp. Hennes förlust är vår förlust. Hennes brinnande blick är vår blick.

I Sverige är det nästan fult att inta brottsoffrets perspektiv. Det är som om vi väjer oss för allt som är för mycket styrt av känslor.

Våren 2006 förlorade jag min förstfödde son Dante  i för tidig födsel. Han dog när han föddes. Allt det där har jag skrivit och berättat mycket om. Det blev även en bok om sorgen, och vägen tillbaka. Jag upptäckte en intressant och rätt skrämmande sak i samband med det där. 

Jag hade en artikel publicerad på DN Debatt om vårdens taffliga bemötande av människor i sorg och i chock. Jag fick ett svar av en överläkare som inte alls bemötte det jag skrev utan istället for ut mot både mig och DN för att de låtit ”en kändis publicera något när han uppenbarligen är i svår sorg.”

Som om sorgen och chocken diskvalificerade mig ifrån att formulera mig runt det fruktansvärda i att hålla sin son i famnen och känna honom kallna. Som om sorgen skulle vara ett hinder i min taffliga väg tillbaka ut i livet. Men det var sorgen och chocken och formulerandet runt allt detta som räddade livet på mig.

Jag märkte också att många avfärdade allt jag skrev och sade om detta med en och samma anledning. ” Så där skriver och tycker han bara för att han varit med om att förlora sin son”. Erfarenheten låg mig alltså till last. Det är ett väldigt märkligt sätt att se på saken.

I andra länder premieras erfarenhet. I Sverige älskar vi våra teorier. Det finns både politiska partier och strömningar som gjort till skön konst att först ha en teori och sedan med viss frenesi banka ner verkligheten i den teorin. Det finns utbildningar och högskolor som bygger en hel värld med hjälp av teorier. 

Brottsoffer är styrda av känslor och just därför bör de tas på allvar. När det gäller dådet på Drottninggatan är jag så förtvivlat trött på den värdelösa terroristens förbannade världsbild. Jag avskyr hans taffliga religiositet, hans medelmåttiga hat mot oss som bor här. 

Jag vill däremot läsa mer om och lyssna till människor som själva var på Drottninggatan den där dagen. Jag beundrar den unga flickans mamma för att hon står framför kameran och ser mig rakt in i själen. Den blicken äger så mycket hjältemod, så mycket överlevnad, så oerhört mycket sorg och så mycket liv. Hon står där trots att det hon varit med om borde ha begravit också henne. Men hon står där. 

Det är då jag inser att hon inte är ett offer. Hon är en överlevare själv. Hon är en hjälte, inte ett offer. Hennes krig går knappt att förstå och det är just därför vi alla måste försöka förstå det. 

Förstår du? Hennes krig, hennes saknad och sorg är också vår. Om vi hjälper henne att minnas hennes dotter och de andra som dog den där dagen kan den värdelösa mannen som gjorde detta mot henne (och mot oss) aldrig vinna.

Att se och lyssna på de som var med är tusen gånger starkare än alla handhjärtan och blommor. Vi måste minnas. Vi måste låta empatin segra. 

Vi måste förstå, känna, förtvivla, skrika, gråta och känna.

Marcus Birro,
Författare

Borde vi ge uttryck för våra känslor oftare?