Fattigpensionärer har större rätt än andra att få en värdig ålderdom

Sverige säger sig vara ett solidariskt och tolerant samhälle. Vi är så till den milda grad solidariska att en del av oss blir förbannade om någon annan börjar mumla något om att den gemensamma kakan kanske inte räcker för att hjälpa allt och alla. I alla fall inte alltid. Tänk om det faktiskt är så att man ibland måste prioritera?

Alla som har barn vet att allting har en gräns. Om du ska ha kalas för dina barns vänner så finns det en tyst överenskommelse om att tårtan räcker för ett visst antal vänner. Har man en viss summa att köpa tårta för spelar det ingen roll om man har en självbild av att vara världens bästa farsa, tårtan tar slut när tårtan tar slut. Det är på ungefär samma sätt med ett lands kollektiva ekonomi.

Men att sätta grupper mot varandra är fult heter det. Det där är bara ett vulgärt retoriskt grepp. Ändå är det vad ekonomi på högre nivåer alltid handlar om. Och inte bara där. Kommer du in på akuten med stukad tumme kommer du få vänta längre än om du kommer in på samma akut med misstänkt hjärtinfarkt. Jag tror de allra flesta anser att det är en rimlig ordning.

Under många år har välgörenhetsinrättningar, bland annat Stockholms Stadsmission, rapporterat om att allt fler helt vanliga äldre människor, lite lätt föraktfullt kallade fattigpensionärer, säker sig till dem för att få hjälp med det allra mest basala i vardagen. Detta är inga missbrukare eller så. Det är äldre, fattiga människor, folk som varit sjuka eller kanske blivit förtidspensionerade på grund av hälsoskäl, eller för att deras arbete var tungt och slitsamt.

Efter det har det kommit flera rapporter om våra allra fattigaste äldre. Nu senast skriver Aftonbladet hur allt fler äldre säljer de hemlösas tidning Faktum på gatorna i Göteborg. Fattigdomen som en farsot, som ett gissel, som en förbannad plåga som drabbar allt fler.

Sara Britz är chefredaktör på Faktum. Så här säger hon till Aftonbladet: "Kanske ska man åka tåg till Skövde från Göteborg för att hälsa på barnbarn men har inte råd med biljetten, då måste man kanske sälja tio tidningar extra just den veckan. Det är svårt att föreställa sig den fattigdomen, de har det fruktansvärt dåligt ställt."

Äldre människor är inte vilka som helst. De var med och byggde det här landet. De var med och slet hårt för att rikedomen vi ser just nu så skamligt fördelas till alla andra än de själva. När de nu inte kan bidra längre, efter att ha gjort just detta i trettio eller fyrtio år, då kastas de på skräphögen, då tvingar samma samhälle som de byggt att sälja tidningar för att få ihop till hyran.

Så här är det. De här människorna går före. Fattar ni det, beslutsfattare. Jag skiter i de nyanlända, unga, friska och starka män, jag skiter i de högavlönade, jag skiter i barnfamiljerna, jag skiter i den välmående medelklassen och deras förbannade självgodhet. Jag skiter i snabbspår och bostäder för kreti och pleti. De här människorna äger en större rätt än andra att få ett värdigt och drägligt liv på  ålderdomen.

Kan vi vara överens om detta?

Om ett samhälle inte kan tillgodose en värdig ålderdom för de som skapat vårt välstånd, då har vi ingen skam, ingen ryggrad, ingen värdighet kvar att spilla över på en enda annan människa heller. Sara på Faktum avslutar med en annan viktig sak: "Den här gruppen människor saknar röst i den offentliga debatten".

Nu har den gruppen i alla fall en röst i den offentliga debatten. Jag hoppas på fler.