Marcus Birro: "Människor som har arbetat hårt måste gå först"

Hur definierar man ett lands välstånd? Hur mäter man det?

Minns ni Joakim von Anka? Man fattade ju att han var rik för att han badade i pengar. Fysiskt. Han hoppade från en trampolin och ner i ett hav av sedlar och mynt. Man fattade ju att den gubben var rik.

Ett lands välfärd borde definieras utifrån landets minsta gemensamma nämnare. Den politiska debatten inför valet kommer att handla om bilden av Sverige. Som alla bilder beror det på var man står och ser på den. Lever man ett flärdfullt liv i Stockholms innerstad kan man ju kosta på sig att anklaga alla som beskriver Rinkeby som en laglös zon för att vara mörkermän och idioter. Mig gör det inget. Folk får skriva vad de vill.

Men det är de allra mest utsatta som blir svikna. Det är de som faktiskt vill leva anständiga och värdiga liv i dessa förorter som den bildade, upplysta medelklassen föraktar. 

Igår hörde jag Centerns partiledare Annie Lööf sitta på en uppvärmd bänk i Värnamo och berätta en fantastisk historia om en man som gick från uteliggare till mångmiljonär. Hon talade sig salig om Gnosjö-anda. Det går om man vill. Sverige är inte bara otrygghet, våldtäkter, kaos i förorterna och rädsla för att gå ut.

Hon har delvis rätt i att det finns flera bilder av Sverige. Men vilken version bör ha tolkningsföreträde? 

I Sverige trängs pensionärer undan när bostäder och boplatser ska fördelas. De som varit med om att bygga upp det här landet har inte en chans när staten Sverige ska briljera med sin godhet. Samma politiker som envist hävdar att man inte ska ställa svaga grupper emot varandra pissar våra fattigaste äldre rakt i ansiktet när de fördelar boenden till andra grupper.

Allt fler fattiga äldre tvingas sälja de hemlösas tidningar, de tvingas sova på bussar, de tvingas uppsöka Stadsmissionen och stadens olika soppkök för att inte bli sjuka och kanske riskera att dö av svält.

I Sverige. 2018. Samtidigt slår kommuner knut på sig för att ordna boende åt människor som just kommit hit.

Varje land har en viss pott pengar. Den summan ska sedan fördelas. Det är vad politik går ut på om man är krass. Att våra allra fattigaste pensionärer inte får ta del av de där pengarna, eller i alla fall får ta del av alldeles för liten del av de pengarna, är en sådan fruktansvärd skam.

Det hade inte varit något problem om Sverige haft hur mycket pengar, eller hur många bostäder som helst. Jag älskar den svenska mångfalden, öppenheten mot resten av världen. Men om det nu är så att pengarna inte räcker. Om det nu är så att vissa grupper får stryka på foten, och om dessa grupper är människor som varit med om att bygga vårt land, vad säger det då om detta land? 

SVT har träffat flera av dessa pensionärer i ett reportage. Många är förbannade. Många känner sig svikna av den stat, det land, som de varit med om att bygga upp. De gav sitt liv åt ett land som nu skiter fullständigt i dem eftersom det finns andra grupper som detta land hellre erbjuder boende och välfärd.

Rätt eller fel. Det är så dessa människor upplever det. Den känslan måste vi ge dem rätt att känna. Vi måste ta denna fruktansvärda ilska på allvar.

Kom inte till mig med snacket om att ställa svaga grupper emot varandra. Det är inte jag som gör det. Jag beskriver bara verkligheten som den är. Det är politikerna som har makten. Det är politikerna som bestämmer vem och vilka som ska få pengar och vem och vilka som inte ska få pengar.

Jag tror de allra flesta vill att Sverige ska vara ett öppet och välkomnande land. Men om det är så att den attityden går utöver de människor som bott och arbetat i fyrtio år, om detta drabbar dem, då är inte ens Sverige ett land längre.

Då är Sverige bara en liten lort.

Människor som arbetat hårt hela sina liv MÅSTE gå först. Allt annat är en skam. Inte för att andra är värda mindre utan för att det är det enda anständiga att göra.

Glöm det inte när politikerna börjar jiddra med sanning och lögn för att stjäla din röst i höst.