KBT-coach: "Skuldbelägg inte de drabbade – ångest är verkligt"

Det absolut värsta med ångesten var inte känslan i sig, utan alla fysiska symptom som hämmade mig i min vardag. Många kanske tror att det bara är en obehaglig känsla som man minsann kan övervinna med lite viljestyrka. Men det funkar inte riktigt så.

Jag upplevde allt från från ett ständigt illamående, till symptom liknande influensa. Illamåendet var värst. Det påverkade inte bara mitt sociala liv utan även min aptit och gjorde att jag inte kunde fokusera på något annat än att sluta må illa. 

Vem har lust att äta med en konstant klump i halsen? Det tar bort suget för allt kan jag lova. Jag hade ofta noll energi kombinerat med värk i kroppen och feberkänslor. Samtidigt som den där tryckande panikkänslan i bröstet gjorde att jag helst rullade in mig likt en falafelrulle i täcket och ville gå i ide.

Panikattacker är också verkliga och inget som går att kontrollera när det väl händer eftersom kroppens reaktion är så stark. Vid ett flertal tillfällen var jag tvungen att gå och lägga mig mitt på ljusa dagen för att jag fick så djupa energidippar blandat med ångestkänslor. Det var tungt att bara andas. 

Jag kommer aldrig glömma när jag fick höra att jag hittade på att jag hade ångest. Allt detta som jag kämpat som ett djur med varje dag i flera månader var tydligen inte på riktigt. 

Jag skulle ju bara ryckt upp mig och tagit tag i livet.

Det var en kväll då jag skulle på en familjemiddag på en restaurang. Jag ville verkligen följa med och höll tummarna för att jag skulle klara av det medan klockan allt snabbare närmade sig 19.00. Varför var det här så problematiskt? Jag hade min första panikångestattack på en restaurang och efter det så led jag av återkommande attacker på liknande ställen, konstant, på grund av att min hjärna lyckats memorerat denna trevliga händelse. 

Jag hade så mycket ångest redan innan middagen så att jag var tvungen att lyfta luren och ställa in. Jag förklarade varför. Jag visste att om jag gick skulle jag få panikångest och behöva lämna. Det var inte värt att behöva genomlida det.

"Det låter faktiskt väldigt konstigt att inte kunna gå ut och äta på restaurang, vad är det för trams? Nu kommer du! Du förstör för alla andra om du inte kommer", fick jag som svar när jag ringde.

Istället för empati och förståelse möttes jag av skuld och skam. Jag blev både besviken och ledsen.

Det är en sak att inte kunna relatera för att man inte upplevt detta själv, men när den ångestdrabbade tar mod till sig och förklarar hur det känns och ändå får slängt i ansiktet att den ljuger? Det är förminskande och rent av en kränkning.

Ångest är verkligt. Ångest kan göra att man inte orkar resa sig ur sängen och gå upp på morgonen. Ångest kan göra att du inte är kapabel att sköta ett jobb eller ta hand om ett hem. Hur ska du klara det när du inte ens kan ta hand om dig själv? 

Många måste dagligen brottas med fysiska symptom och återkommande panikattacker, för att inte tala om alla negativa tankar som snurrar i huvudet på repeat. Jag tror inte ni förstår vilken styrka det är att orka och fortsätta kämpa när man hela tiden lever i survival-mode. När man tar ett steg fram för att sedan ta tre steg tillbaka och få börja om.

Man behöver tid för att hitta tillbaka och bli stabil, det handlar inte om att man är lat eller ovillig att ta ansvar. Det är ett problem som vi måste ta på allvar utan att skuldbelägga de drabbade. 

Vi behöver möta dessa människor med förståelse och sedan ge rätt kunskap och verktyg för att kunna tillfriskna.

Emelie Lagerborg,
KBT-Coach på Therapystreams