Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Birro: "Minnena är stentavlor ristade i sorg - de lämnar oss aldrig"

Terrorattentatet på Drottninggatan
1 av 1

Marcus Birro skriver om terrorattentatet på Drottninggatan.

Privat

Debatt | 07/04/2018 11:01

Marcus Birro: "Jag visste inte att körsbärsträden i Kungsträdgården blommade några dagar efter den 7 april 2017. Det gör de inte i år. Tjälen sitter i. Ilskan likaså."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

En kollega på redaktionen påminner mig om dagarna precis efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm.

”Minns ni att körsbärsträden i Kungsträdgården blommade någon dag eller två efter dådet?"

Själv minns jag hur stängt allting kändes. Jag fick upp bilder från 1 mars 1986, när jag som fjortonåring vaknade upp till nyheten att Olof Palme blivit mördad. Jag minns den där varma höstdagen 1994 när Estonia förliste, jag minns de där förivrande mellandagarna tio år senare när Tsunamin slog till, jag minns mordet på Anna Lindh, minns de upprepade tevebilderna från World Trade Center. 

Minnena är stentavlor ristade i sorg som stiger mot ytan inuti oss. De lämnar oss aldrig. 

Globala, fruktansvärda tragedier. Men i ännu högre grad personliga förluster som knappt går att formulera i ord. Så är det ju. 

Jag låg i en hotellsäng den 7 april 2017. Jag skissade på ett tal jag skulle hålla senare på kvällen. Vi skulle hålla en releasefest för en ny roman jag skrivit (med den ödesmättade titeln Lämna Mig Aldrig) och vi skulle hålla den festen bara några uppvikta boksidor från där terroristen valde att utföra sitt bestialiska terrordåd, inne på NK, i bokaffären högst upp.

Jag minns att jag vred på huvudet och såg den vita tunna gardinen fladdra till som om någon öppnat ett fönster. 

Min farmor i Italien brukade alltid tala om att änglar går igenom rum när något hemskt ska hända, för att trösta, för att berätta för oss att allt kommer bli bra, och det var säkert menat som tröst och stöd men jag upplevde det aldrig så. Jag tyckte bara det lät så läskigt.

Gardinen fladdrade till, jag såg det och jag tänkte att det var märkligt eftersom inga fönster stod öppna.

Först kom sirenerna.

Polisbilarna körde in som ett radband av brinnande däck över vinterns kvarglömda grus. Sedan kom fler sirener och strax efter, informationen på mobiltelefonerna. Sedan kom helikoptrarna och skräcken. Sedan kom samtalen till skolan, föräldrarna, syskonen, barnen. Sedan kom den andra andningen. 

Sedan kom rapporteringen, de höga, nytvättade fönstren till hotellet stängdes, en svettig hotellchef gick runt och bjöd dem som ville på whiskey, jag drack mineralvatten och vilade mitt trötta huvud mot det där hotellfönstret. 

Jag vet inte om jag tänkte särskilt mycket mer än att jag innerst inne skrämdes över hatet och ilskan mot den som gjort detta. Jag bad en bön till den Gud som rördes upp som damm av helikoptrarnas smattrande, den Gud som föräldrarna till de döda på Drottninggatan antagligen skulle spottat rakt i ansiktet om de fick en chans, den Gud som av oförklarliga skäl verkar ha blicken riktad åt ett annat håll när något fruktansvärt händer.

Men vi har inte hela bilden. Vi har bara en blick och bara en blick åt gången. Vi ser inte perspektivet.

Dagen efter promenerade jag genom en öde stad. Jag mötte tårar och beslutsamhet. Jag mötte kärlek och empati. Det jag inte mötte var den där ilskan som brann i mig. Men jag anade den. 

Ilskan är en lågfrekvent eld som stiger som en bukett av flammor i djupet av oss alla. Jag är fortfarande förbannad. På tusen sätt och av tusen anledningar. Framförallt är jag förbannad på att säkerhetspolis, stat och andra inte fick tag i jäveln som gjorde detta INNAN han gjorde det TROTS att de hade koll på honom.

Jag visste inte att körsbärsträden i Kungsträdgården blommade några dagar efter den 7 april 2017. Det gör de inte i år kan jag säga. Vintern går djup 2018. Tjälen sitter i. Ilskan likaså.

Men när de där träden blommar, ska jag gå dit och ställa mig undan de där träden och låta de vinröda bladen virvla ner över mig och jag ska sluta mina ögon och minnas de som fick betala med sitt liv på Drottninggatan idag för ett år sedan.

Marcus Birro,
Författare