Marcus Birro: Svenska Akademien – dinosauriernas Paradise Hotel

”Snille och smak” var orden en gång. Den inavlade, perverterade lilla klick elitister som tror sig vara förmer än alla andra men som istället blivit ertappade att vara vidrigare, snuskigare, bittrare och äckligare än alla andra.

Svenska Akademien var namnet och jag tänker på de lyckliga satar som slapp bli dragen i deras sunkiga jordmån, de som aldrig fick Nobelpriset i litteraturen; August Strindberg, Marcel Proust och Astrid Lindgren. Bland många andra.

Vilken ynnest att inte ha blivit nerdragen till deras gyttjiga ankdamm.

Sällan har väl en kulturell institution kanat ner så djupt nerför bergen på sin fjälliga, lönnfeta mage. Vilken fruktansvärd ynkedom att se de här människorna fullständigt tappa besinningen. Människor som ägnat sina liv åt att smyga runt i hotellsviter med ett glas sprit i handen och diskutera DJUPA FRÅGOR, tappar både koncept, värdighet och brallor. Allt på samma gång.

Akademien briljerar sig om att vara den högsta kulturella instansen i världen. Man utser Nobelpristagare, man har ”ständiga sekreterare”, man har haft sina dörrar och fönster stängda sedan Gustaf III drog igång hela spektaklet. 

När det gäller Akademiens betydelse för litteraturen i Sverige vill de själv hävda att de är helt avgörande, men det är bara skitsnack. Få institutioner har väl gjort mer för att bibehålla poesin och litteraturen innanför sina förbannade väggar än bastuklubben Svenska Akademien.

Det tog inte mer än några månader från det att DN börjat kika in på det hemliga lilla sällskapet förrän pajkastningen från dessa upphöjda kulturprofiler tog hus i helvete. Paradise Hotel är ju rena gudstjänsten i jämförelse med det som sker i Akademien.

I decennier har jag försökt vara en motkraft mot kultureliten. Det har varit hysteriskt enkelt och befriande den sista tiden. Det som sker nu är både nödvändigt och angeläget.

Vädra ut de instänga kulturella rummen. Befria poesin. Gör litteraturen levande igen. Låt inte frackklädda dinosaurier av båda könen sno kulturupplevelsen ifrån dig.

Låt det gamla, sotiga och förlegade falla till marken. Låt gruset förbli grus. Riv ut och ta bort. Släpp in ljus och gör allting nytt från början igen.