Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
4340
reaktioner idag

Emma Blomdahl: "Må ropen skalla – patriarkatet ska falla"

Emma Blomdahl: "Det vi vet är att kvinnor i flera undersökningar i lägre grad än män uppger att de kan tänka sig att i framtiden bli chef."

Emma Blomdahl skriver om oron kring att vara kvinna på ledande position

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag är född i början på 1990-talet. En period där jämställdheten var på framfart och andelen kvinnor på olika maktpositioner ökade. Tittar vi exempelvis på myndigheternas styrelser så ökade andelen kvinnor på 1980-talet och början av 1990-talet till följd av de politiska åtgärder som följde på utredningen Varannan damernas (SOU 1987:19). Denna utveckling stannade av i början av 2000-talet men tre decennier efter utredningen nådde vi äntligen målet i myndigheternas styrelser och ordförandeposter.

Tittar vi på andelen kvinnor i riksdagen så såg vi även där en ökning av kvinnor i riksdagen under 1990-talet, efter dippen i valet 1991, men denna ökning har efter valen 2010 och 2014 gått bakåt. Även under den absoluta toppen, valet 2006, har vi inte ens nått en 50-50 situation i andelen riksdagsledamöter. 

Jag är snart 28 år. Lever i ett av världens minst ojämställda länder. Trots det har jag aldrig under min livstid fått uppleva en kvinna som statsminister eller en jämställd riksdag. Det jag dock fått uppleva är hur kvinnor på ledande positioner tvingas bort från sina positioner för att män inte klarar av att se kvinnor som ledare.

Kvinnor som tar ansvar (ofta för skit män ställt till med) får istället utstå skälsord och hängs ut i det offentliga, och få i de egna leden stöttar upp. Åsa Romson, Anna Kindberg Batra, Mona Sahlin, Birgitta Ohlsson, Hillary Clinton och nu senast Sara Danius. Detta är bara några av de kvinnor som i sitt ledarskap fått utstå en behandling som jag nästan kan garantera att vi inte hade sett om dessa kvinnor hetat Hans, Göran eller Horace. 

Samtidigt som samhället uttrycker en vilja att se fler kvinnor på ledande positioner så behandlas kvinnor som nått dit på ett sätt som bäst passar i en reality show. Som ung kvinna, med en vilja att ta mig an ledaruppdrag, känner jag en rädsla för vad det ska innebära om jag väl hamnar där. Inte för att jag räds uppgiften eller ansvaret det innebär, utan för att jag räds att jag inte kommer klara av den behandling som just kvinnor på höga positioner idag får utstå. 

Jag kommer göra allt i min makt för att inte låta detta påverka mig, men faktum är att det nog kanske ändå gör det. 

Vad innebär då detta för vår strävan efter jämställdhet på maktpositioner? Kan det vara så att häxjakten efter kvinnor på toppen kan leda till att kvinnor sänker sin ambitionsnivå? Detta är inget jag vågar sia om, men det vi vet är att kvinnor i flera undersökningar i lägre grad än män uppger att de kan tänka sig att i framtiden bli chef. Såklart finns det flera faktorer som påverkar detta, men det vi måste förstå är att ambitionen att nå jämställdhet på ledande positioner inte bara handlar om mängden kvinnor och män. 

Vi behöver arbeta för att förändra normer och värderingar, för att det ska ske kan det i många fall krävas att organisationer vågar städa i de egna leden, och att Hans, Göran eller Horace som inte klarar av en kvinna som ledare väljer att backa och lämna sin plats. 

Må ropen skalla – patriarkatet ska falla. 

Emma Blomdahl,
Första svenska deltagare i det globala ledarskapsprogrammet "Women Deliver Young Leaders Program" 

Håller du med?

Mer:

Delastacia: Är du feminist eller idiot? Valet borde vara enkelt