Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Marcus Birro: "Kvar låg en stökig sandlåda men brutna spadar"

- 08/05/2018, 09:11 -

Denna text är hämtad från bloggen Marcus Birro Blogg.

Annie Lööf är partiledare för Centerpartiet

Marcus Birro skriver om söndagens partiledardebatt.

Privat & TT

Marcus Birro: "Jag har inga problem med att vissa partier inte vill samarbeta med andra partier. Det jag vänder mig emot är hyckleriet"

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag älskar politik. Jag har svårt för folk som slentrianmässigt föraktar politiker. Det är en sorts billig ursäkt för att inte sätta sig in i politiska sakfrågor. Men med det skrivet, när man väl sätter sig in i sammanhangen är det skrämmande att upptäcka det genomskinliga hyckleri som omger svensk politik just nu.

Det stinker ju. Känner inte folk stanken? Hur är det möjligt att regeringsbärande företrädare och ministrar ena stunden kan anklaga ett annat parti för att bygga på odemokratisk grund, för att dagen efter kopiera deras politik? Hur är det möjligt att de kommer undan med det?

Hur är det möjligt att en statsminster ena dagen kan svartmåla skribenter, meningsmotståndare och andra för att andra dagen helt sonika säga exakt samma sak? Är folk som lobotomerade att de sväljer den där skiten? 

De som gick före, folk som riskerade ALLT genom att redan för flera år sedan försök beskriva ett skeende men som då fick löp gatlopp, som då smetades ner med fula epitet, kan bara stå med uppspärrade ögon och se ministrar och makthavare flera år senare säga exakt samma sak.

Jag har inga problem med att vissa partier inte vill samarbeta med andra partier. Det är som det blir tydligt vad man tycker och ser skillnaderna i svensk politik. Det jag vänder mig emot är hyckleriet. Det jag regerar över är den totala skamlösa förmågan att vända kappan efter vinden. 

Ryggradslöst, sade Bull.

Svenska makthavare krälar som amöbor under alla dörrspringor. Det enda man är ute efter är ditt förtroende. De vill manipulera dig så att de i förlängningen kan få din röst så att de kan bibehålla det farligaste ruset i världen, makten.

Jag såg partiledardebatten i Agenda i söndags. Det var som att se övertrötta småbarn käka socker. Sedan drog de alla ut i strid för sin sak. Vem vann? Ingen. Vem förlorade? Du som väljare. Kvar låg en stökig sandlåda men brutna spadar.

Det är stundtals plågsamt att behöva se den låga nivån på samtalen. Ingen vill mötas. Ingen vill lyssna. Ingen vågar erkänna en enda svaghet. Som om vi som ska välja i höst skulle avsky om någon av de där männen och kvinnorna en enda gång visade en något bräckligare sida. 

Det är denna iskalla övertygelse som skrämmer. Jag har rätt, du har fel. Men världen vrider sig ju. Ibland har jag rätt, ibland har jag fel. Alla vet det. Utom politikerna.

2011, under några förvirrade dygn, ville jag själv bli partiledare. Hela Sverige garvade åt mig då. Med viss rätt får man nog säga.

Men med tanke på den brutalt själlösa stämning som råder i årets valrörelse kan jag ibland hoppas att någon annan med annan bakgrund, andra vänner, andra anledningar kastade sig in i politiken och stökade till det lite. Inte på det där populistiska sättet, men på ett jordnära, innerligt, sårbart och tolerant sätt.

Vi har svalt medelmåttigheten. Vi nöjer oss med halvmesyrer. Vi har politiska företrädare som är tråkigare än en söndagseftermiddag i förorten. Vi har politiska samtal som är så infantila, så pinsamt usla, att man trevar efter både skämskudde och revolver.

Och så kryddar vi hela skiten med hyckleriet. Ministrar och partiledare som gör en sak med ena handen och något helt annat än med den andra. Den enda handen rör vid ängars fjädrar. Den andra handen bär klor. Och du vill rösta på någon av dem? Grattis.

Jag trodde aldrig jag skulle skriva detta. Jag älskar politik och samhällsfrågor. Men efter att ha fått rätt på i stort sett allting jag skrev och fick betala priset för 2013 är det som all luft gått ur mig. 

Kejsaren är både packad och spritt språngande naken. Kejsaren är en hycklande byfåne och jag bara skakar på huvudet medan andra envisas med att fortfarande tro att kejsaren är klädd och redo att styra över dem.

Marcus Birro,
Författare 
Vill du också få ut din röst?
Håller du med skribenten?