Marcus Birro: "Nutidsmänniskans obehagliga arrogans"

Jag börjar bli innerligt trött på människors arrogans. Nu snackar jag om allt från störda jävlar som står i vägen för ambulanser eller fotar när någon drunknar istället för att hjälpa, till att vi hånler åt det förflutna, åt allt som hänt en gång, åt naturen, åt allt som inte har en egen röst, ett språk som VI förstår.

Men allt har ett språk. Det är vi som inte är tillräckligt ödmjuka för att orka lära oss språket i fråga.

Naturen, skogen, sjöarna, floderna, bergen… Vi älskar ju att röra oss där. Vi älskar att vara en del av detta uråldriga, tysta språk. Naturen talar rakt in i oss trots att vi ägnat flera hundra år åt att fasa ut som allt har med ursprung att göra, både nationellt, folkligt och medmänskligt.

Vår uppblåsta självgodhet är osedvanligt osmaklig. Vårt förakt för det förflutna är obehagligt. Vad ger oss egentligen rätten att hävda att vi, just vi och egentligen bara vi, har de rätta svaren på samma frågor som mänskligheten brottats med i alla tider?

Vad ger oss rätten att hånflina åt flydda tiders människor, deras strävan, deras tro, deras kamp, deras framsteg, deras syn på världen? Snart ligger vi alla i samma jord. 

Är vi bättre för att vi har smarta telefoner? Är vi smartare än alla som har levt bara för att vi är uppkopplade? Vet vi egentligen ett enda gram mer om livets mening idag än på medeltiden? Lever vi i ljuset? Levde alla andra i mörkret?

Jag läste nyligen en artikel om en flod på Nya Zeeland som fått egna rättigheter. Det är urbefolkningen i landet som länge krävt det. Först när jag hörde det tänkte jag att det allt var en rätt snurrig och flummig tanke. 

Men så tänkte jag ett varv till. Det är ju genialt. En flod som ett folk under seklen lärt sig att leva med, inte av, som varit livgivaren i generationer…Självklart måste en sådan sak, i det här fallet en flod, äga rättigheter. Särskilt när den moderna människan lägger under sig allt mer av vår förståelse och våt begripande av omvärlden.

Nej, vi är inte historiens vackraste, smartaste och bästa människor bara för att vi lever just nu. Om några år är vi alla döda. Om några år är vi grus, minnen, bleka foton (om vi har kvar några fysiska foton av oss själva eller de vi älskar) och jag tror att vi bör vara bra mycket mer ödmjuka inför världen på alla områden.

Världen var här först. Du tror att du äger allt du ser, men du äger egentligen ingenting. Allt är givet oss som ett lån. Jag vet att jag låter som en pingstpastor nu men jag tror det kan vara bra att påminna sig själv om att vi är på den här planeten och gästspelar. Vi är inte huvudattraktionen. Lika lite som dinosaurierna var det.

Naturen står möjligen stum och lite dov omkring oss.Men naturen kommer stå där också när vi är borta.

Marcus Birro,
Författare