Därför är influencers kanske det viktigaste som har hänt på år

Jag blir inte klok på människor som befinner sig någonstans strax över 30-snåret och beklagar sig över "fenomenet" influencers. Det finns en geggig attityd över det hela. En mossig inställning. En dammig, rostig och gnällande röst. Är det måntro, en svartsjuka vi hör? 

Inte nog med att vår generation fått ta mer skit än någon annan eftersom vi är den lataste och jävligaste som gått i ett par Gucci-skor på den här planeten - så får vi också skit när vi tar plats, skapar nya yrken och hittar andra vägar att följa. 

Det finns liksom inget rätt vi KAN göra. Kanske om vi tar på oss en hätta och kärnar smör så får vi deras ryggdunk de tror vi suktar efter. Inte förrän vi knegat i fabrik eller kört truck på lager är vi fullvärdiga skattebetalare.

Nog för att jag anser att många influencers inte tar tillvara på de plattformar de äger med den möjlighet att påverka som medföljer, vilket jag tror kommer att förändras inom kort, jag såg bland annat att Alice Stenlöf uppmanade sina följare att ge pengar till välgörenhet på hennes födelsedag, jag tror definitivt att vi kommer att få se mer sådant i framtiden, och jag blev glad över att se det. 

Så de gör någonting jäkligt viktigt. Plötsligt kan man inte besöka en enda hemsida, social medie, eller något annat modernt forum, utan att se någon av dem göra reklam för en produkt eller ha släppt en ny design för ett varumärke. 

Förstår ni hur fett det är? 

De äger ju hela Sverige med sina plattformar. Och håll i åtanke nu, trots att det kliar i fingrarna, att debatten om ansvar och ideal är en helt annan som går att föra parallellt. Två tankar i huvudet samtidigt, andas i fyrkant.

Måhända att det ser enkelt ut för någon som inte förstår - jag förstår det. Jag förstår det när det kommer från trettioplussare som aldrig använt ett filter förutom de förinstallerade på instagram, eller pysslat ihop ett kollage med länkar och fyndiga rubriker i timmar, som sedan också skall generera pengar för att hyran skall bli betald. 

Jag förstår att det är oerhört svårt att förstå allt det arbete som ligger bakom, men varför denna bakåtsträvande mentalitet? Varför, är det så förbaskat viktigt för er att anse att det minsann inte är ett "riktigt arbete"? Se er själva som vuxna människor i spegeln och besvara den frågan. 

Varför är influencers då det viktigaste som hänt på år som jag nu påstått i min noggrant utvalda rubrik? Jo, låt mig tala om det för er. Kvinnor. Tjejer. Andra förtryckta grupper. Som startar företag, växer, blir sitt eget varumärke. Senare blir de upplockade av företagen som behöver deras unika spetskompetens som ingen kan läsa sig till. 

Samtidigt har de vid 22 års ålder redan sparat ihop till deras första bostad, efter att i många år dessförinnan balanserat en blogg på heltid utan att tjäna en spänn på med jobbet i kassan på ICA. Är det titeln "influencer" som stör er? Är det glappet i teknologin? Är det svårt att hänga med?

Svårt för att förstå hur man som vuxen människa, kan följa någon som Isabella Löwengrip, till exempel, och påstå att hennes liv verkar oförtjänt glassigt. Ja men absolut. Hon reser, har en personlig stylist, fotograf och ett helt team som backar henne - men hur kom hon dit? 

Jag skrev en tweet på ämnet, om hur jag avundades den energin. Det drivet. Varpå många inte var långsamma med att kalasa som gamar. "Pft, hon har väl aldrig ens tömt diskmaskinen själv!" Hur kan man vara så snabb att döma? Mig veterligen så har hon haft en ganska taskig uppväxt, haft ett gäng bolag som gått i konkurs, och flyttade hemifrån redan som femtonåring eller så. 

Hennes resa har varit något annat än spikrak, och hon om någon förtjänar av den anledning allt glasseri i världen. Och istället för att ge en eloge till en företagare som lyckats så otroligt väl, och se dess förmåga att resa sig upp efter motgångar, så vältrar ni er i någon slags svartsjuka? Det är pinsamt, ju. Främja kvinnligt företagande, istället.

Det är svårt att förstå hur man som vuxen människa inte kan se vilket hårt arbete de utför, och vilken stress de måste leva med. 

Visst, vi skall absolut någon gång prata om det faktum att det är en miljöfara hur mycket de reser - men jag tycker knappast det verkar särskilt glassigt att flyga till Cannes för att vara där i ett knappt dygn, för att sedan återvända och hoppa på ett plan till New York två dagar senare där det skall spenderas fyra dygn och plåta en kampanj i tre av dem. 

Och under tiden, ständigt vara uppkopplad, svara på mail och förfrågningar, svara på kommentarer från följare för att inte uppfattas som en dryg jävel - och samtidigt vara en människa. En familjemedlem, en vän, ett syskon. Ett stöd. 

Jag är då tacksam att dessa personer banar väg för mina eventuellt framtida döttrar att en dag så småningom bli tagna på allvar. Vilken väg de än väljer.

Emelie Olsson,
Bloggar på emelieolssons.se