Tor Nilsson: "Förtrycket i våra förorter måste brytas ned"

Expressen har med en artikel visat hur de kriminella ligorna förtrycker förortsborna i Fittja och det är inget unikt för denna förort, tyvärr. Vi måste därför tala om det som händer i dessa områden som polisen tagit upp som riskområden. Jag anser att moderaterna ska ta debatten men då utifrån de vanliga och hederliga invånarnas perspektiv. 

Tyvärr har vi sett exempel på att så inte alltid sker.

På mitt partis officiella Facebooksida framgår följande tre punkter som vi menar beror på den sittande regeringens sätt att styra vårt land:

Att det grova våldet är på rekordnivåer – dödskjutningar nästan blivit en del av vår vardag, sexualbrotten ökar - det är ingen utmaning utan ett problem.

Att vårdköerna fördubblats och att inte ens hälften av cancerpatienterna får vård i tid – det är ingen utmaning. Det är ett problem.

Att det nu finns 130 stadsdelar där mindre än hälften av de vuxna arbetar och att det finns moralpoliser som styr flickor och kvinnors liv, det är inte en utmaning. Det är ett stort integrationsproblem.

Jag tycker inte att den bild av verkligheten som vi ger här är helt korrekt. På punkt två och tre har jag samma uppfattning som mitt parti har. Däremot kan man diskutera den första. Den första punkten hänger delvis ihop med den tredje och jag återkommer till det lite senare.

Totalt har det dödliga våldet i Sverige minskat över tid. Man kan inte påstå att detta beror på att sjukvården blivit bättre för de som söker upp vården för sina våldsskador har minskat sedan 2007, enligt socialstyrelsen. De som bedöms behövas läggas in av sjukvården minskar också. 

Förra året dog det något fler än året innan. Det beror inte på att det skedde fler händelser med dödligt våld utan att gärningsmannen vid tillfället hade ihjäl fler som till exempel vid terrordådet på Drottninggatan.

Sverige är i regel ett land vi kan känna oss trygga men det gäller inte hela Sverige. Den tredje punkten visar det. 

Invånarna i våra förorter har en otrygghet som samhället har en skyldighet att verka mot. Annars kan vi tala om att de diskrimineras. 

Jag tycker att man kan anse att invånarna i dessa områden är förtryckta av ett fåtal som är tungt beväpnade. Till exempel får inte invånarna tillgång till räddningstjänstens verksamhet då de får sina fordon förstörda. Konsekvensen kan bli att människor dör då hjälpen inte hinner komma fram i tid.

Människorna i förorterna kan få sina drömmar om ett gott liv förstörda genom att de blir misshandlade, får sina nära och kära utsatta för grovt våld, sina bilar nedbrända, sitt livsverk som företag som kemtvätt, café med mere sönderslagna, ifall de hjälper polis och räddningstjänst. 

Det är ett fåtal som med tunga vapen förtrycker befolkningen i utsatta stadsdelar. I vissa områden är det de kriminella som styr gatorna i dessa områden. Det är samhällets skyldighet att se till att det är invånarna med hjälp av polisen som ska styra området.

Det krävs med andra ord att samhället idag kavlar upp armarna och tar i med krafttag för att se till att invånarna i våra förorter får den trygghet som de har rätt till. Det behövs därför kraftiga polisinsatser.

Naturligtvis måste andra åtgärder göras för invånarna vad gäller arbetsmarknad med mera, men för att de ska kunna ta emot detta krävs det att de känner en trygghet. De ska inte känna en rädsla i vardagen för att förtryckas som många av dem gör idag. 

Så länge de har denna rädsla går det inte att göra politiska åtgärder för att skola, vård, arbetsmarknaden och fritid ska bli attraktiva i dessa områden. 

Förtryckta, rädda och otrygga människor har svårt att vara kreativa. Därför är det samhällets skyldighet att förhindra förtryck och skapa en trygghet för de invånarna i förorterna. 

Den första åtgärden är därför att verka för att människorna i dessa områden ska känna sig trygga i sin vardag.

Tor Nilsson