Fredrik Thool: Den ohållbara asylinvandringen
Fredrik Thool: "Frågan varje tänkande individ som vurmar för asylinvandring borde ställa sig är väl ändå; är detta verkligen rimligt och proportionerligt?"
I Syrien har, sedan kriget började 2011, cirka 100.000 civila dödsoffer uppmätts. I Afghanistan har sedan invasionen började 2001, cirka 30.000 civila dödsoffer som följd av krigsrelaterat våld uppmätts.
Invånarantalet i Syrien är cirka 22 miljoner människor, vilket betyder att – om man skall hårdra det – risken för att dö i kriget för en genomsnittlig syrian har varit cirka 0,45 procent. I Afghanistan bor det cirka 14 miljoner människor, vilket innebär att risken för en genomsnittlig afghan att förolyckas i kriget har varit cirka 0,21 procent. Effektivt blir risken ännu lägre, eftersom att detta beräkningssätt inte tar hänsyn till omsättningen på befolkningen (dvs. att många har dött av ålder samt fötts under dessa 17 år).
Enligt UNHCR:s egna uppgifter har ”mer än en miljon” människor tagit sig över medelhavet med båt sedan 2015, och lite drygt 4000 personer har omkommit under samma period.
För enkelhetens skull, så avrundar vi det till 1 miljon och 4000 omkomna. Detta innebär att risken det innebär att ta sig med båt över till Europa, jämfört med att stanna kvar i Syrien, är snudd på exakt lika stor; ca 0,4%.
Vad gäller för afghaner – och alla andra grupper av flyktingar som tagit sig över med båt – så har resan över medelhavet inneburit ett betydligt högre risktagande än vad det hade inneburit att stanna kvar. Argumenten vi ofta hör från vänsterhåll om att man skickar tillbaka människor till döden om man inte låter dem fly till Europa, stämmer alltså inte. Faktum är att det är en ren lögn.
Sedan 2015 har Sverige haft cirka 250.000 asylsökande, varav de två största grupperna är från Syrien och Afghanistan, men många även från Somalia, Marocko och andra delar av central och västafrika. Totalt sett har de länder vi tagit emot flest flyktingar från en sammanlagd befolkning om cirka 140 miljoner människor (Syrien, Afghanistan, Irak, Somalia och Marocko).
Under samma period har migrationsverket beviljat cirka 140.000 asyl, undantaget anhöriginvandring, vilket gör att den totala summan nästan fördubblas till runt 300.000 beviljade uppehållstillstånd. Det innebär att Sverige tagit emot ungefär 2,1 promille (0,21 procent) av dessa länders invånarantal.
Vad gäller kostnaden för migrationen finns det många aspekter att ta hänsyn till. Migrationsverkets budget för migration låg 2015 på cirka 30 miljarder. 2016 uppgick de totala kostnaderna till cirka 70 miljarder, och enligt regeringens egna uppgifter så kommer kostnaderna för migration och integration (vad skillnaden mellan de två egentligen är, vore en berättigad fråga att ställa sig..) att ligga på cirka 70 miljarder årligen 2017-2020.
Mellan 2015 och 2020 kommer alltså de omedelbara kostnaderna för migrationen har uppgått till cirka 380 miljarder kronor. Därutöver kommer givetvis också de kostnader det innebär att försörja alla de som fått uppehållstillstånd/medborgarskap, men inte kommer i arbete.
Dessa får ju stöd av försäkringskassan, vilket är en annan budget. Mörkertalen är alltså väldigt stora. Till det kommer också ökade resurser till sjukvård och skola, socialtjänst och inte minst polisen, som ett resultat av den ökade kriminalitet asylinvandringen för med sig.
Frågan varje tänkande individ som vurmar för asylinvandring borde ställa sig är väl ändå; är detta verkligen rimligt och proportionerligt? Är det rimligt att vi lägger en bra bit över 100 miljarder skattekronor årligen på att ta emot människor som i ett större sammanhang utgör en försvinnande liten del av befolkningen i den region de sammantaget kommer ifrån.
Inte bara gör detta otvivelaktligen att vi själva måste låta investeringar i vårt eget samhälle utebli och påtvingas höjda skatter utan att få något nämnvärt tillbaka (”vad fan får jag för pengarna?!”), utan också att pengar som kunde ha gjort betydligt större nytta i form av bistånd går till annat. Jag tycker inte att det är rimligt. Faktum är att det är hål i huvudet, och enbart är en resultat av våra styrandes inkompetens, feghet och ideologiska verklighetsuppfattning.
Fredrik Thool,
Juriststudent
