Marcus Birro: "Det är aldrig de rikas bilar som brinner"

När detta skrivs sitter jag på ett tåg till Göteborg. På SR P1 i morse hörde jag att även statsministern skulle dit idag. Anledningen är de organiserade kravaller som ägt rum i en del av stadens förorter under natten. Och inte bara där, även i Trollhättan och på andra orter har det varit kaos och bilbränder under natten. 

Över 120 bilar har skadats, vandaliserats eller bränts under natten och polisen har hittat hela kundvagnar med gatsten utplacerade.

Dåden tycks ha varit noga förberedda på sociala medier. 

När personen nyss hälsade alla tågresenärer välkomna till SJ sade rösten i högtalarna att vi skulle komma ”hem till Göteborg”. Det var så klart menat som ett skämt, sagt med en sådan där skön ”goa-gubbar-dialekt.”

I mitt fall är det där faktiskt delvis sant. Jag är född och uppvuxen i Göteborg. Jag har pantsatt flera av mina första hjärtan där. Jag levde och verkade mina första 30 år i Göteborg. 

2004 flyttade jag därifrån. Jag har aldrig ångrat det. Även om jag med jämna mellanrum längtat tillbaka. En hemstad är alltid en hemstad. Man flyr den aldrig. Den lämnar oförglömliga spår i de flesta val man gör i livet. Den präglar vem man är, hur man tänker, vilka val man gör.  

Jag är stolt över mitt ursprung men jag är också oändligt tacksam att jag lyckades lämna mitt ursprung. Ibland känns det som en kvicksand jag hann undan. Ibland känns mitt förflutna som en brottsplats som jag själv trollband mig att stanna i.

Men jag lyckades bryta den hemska förlovningen.

Göteborg är en skoningslöst segregerad stad. Som i alla andra storstäder bor den solidariska och välmenande medelklassen inte i de områden som de sitter på sina förbannade cocktailpartyn och hyllar.

De kan röra sig i sina eleganta våningar i Linnéstaden och älska en värld de aldrig frivilligt skulle sätta sin fot i. Det är inte ”den goda sidans” bilar som brinner.

Det är inte den progressiva övre medelklassen i Haga, i Utby, i Askim eller i Vasastaden som kliver ut på trasiga gator med kundvagnar fyllda med gatsten.  

Det är inte längre bara Göteborg, Stockholm eller Malmö som är segregerat. Det är hela Sverige. Jag tror att Sverige upplevs som flera olika sorters länder beroende på vem man är, var man bor, och vilka möjligheter man uppleva sig ha. 

Jag återkommer till valrörelsens centrala grundsten. Om den upplysta, rika medelklassen i innerstäderna, i trygghetens kärna, med fast inkomst, bostadsrätter och pengar på banken på allvar vågar lyssna på människorna ute i förorterna, på de som utsätts för gängkriminalitet, skräckvälde, hedersvåld, bilbränder och otrygghet, om all den där rädslan adresseras och tas på allvar, då kan vi få en anständig och livskraftig diskussion om vilket slags Sverige vi har och vill ha i framtiden. 

Det märkliga är att föraktet mot de allra svagaste, de mest utsatta, de rädda och oroliga, kommer från människor som borde vara deras företrädare. Det sveket är obegripligt. 

Våra förorter förvandlas med jämna mellanrum till laglösa zoner och det är som alltid de fattigaste som drabbas av våldet och oron. De rika behöver aldrig bekymra sig om att få sina bilar uppbrända.

Jag älskar Göteborg. Det fanns en tid då jag hett eftertraktade att Göteborg skulle älska mig tillbaka. Det bryr jag mig inte längre om.

Nu önskar jag bara att Göteborg kunde börja älska sig själv.

Marcus Birro,
Författare