Marcus Birro: "Man behöver inte hålla med, men man måste försöka förstå"

Valdag. Låg sol över Stockholm. En lätt bris som går i träden som börjat skifta färg.

Redan före förra valet 2014 skrev jag om folkliga skeenden, rörelser, protester som började höras. Jag lyssnade på de rösterna och skrev om vad jag hörde. Jag drog egentligen aldrig några verkliga slutsatser och gjorde jag det försökte jag i möjligaste mån låta bli att betygsätta det jag hörde.

Redan 2013 försökte jag i Expressen att beskriva den riktning som Sverige var på väg in i. 

Jag hamnade på en lunch vid ett fönsterbord och efter det blev ingenting sig likt. Jag avskedades från fotbollssajter på nätet, från alla tidningar, från bokförlag, vänner sade upp bekantskapen, folk spottade efter mig i tunnelbanan, jag fick vykort med dödshot och det var ändå inte det värsta.

Det absolut värsta var hur vanliga upplysta, säkert innerst inne goda människor, spred lögnerna vidare. 

Mitt namn blev kryckor i den övre medelklassens halta middagar. 

Mitt namn, mitt skrivande, mitt yrke gick att slösa i smutsen eftersom alla redan hade släpat det i smutsen. 

Väldigt många solidariska, godhjärtade och välutbildade människor frustade sitt tetravin över anständiga middagar och hånskrattade åt alla lögner som spreds.

Hela det offentliga Sverige stängde samtidigt sina dörrar, sina fönsterluckor och sina möjligheter. På en och samma gång. De dörrarna är fortfarande låsta och barrikaderade. Det är okej. Jag saknar inte det dagliga tyckandet. Dessutom har mitt hjärta delvis vridits åt ett annat håll.

Men jag tycker faktiskt att just den här dagen kan få vara en påminnelse om det som hände. Jag har förlåtit och gått vidare. Jag har rest mig ur värre katastrofer än så här. Men jag har inte glömt. Mitt hjärta minns. 

Det jag försökte göra och fick betala priset för var att peka på glappet mellan folk och elit. Jag lade ingen värdering i det jag såg eller försökte beskriva. Ändå stämplades vidriga lögner om mig och min person och de stämplarna har jag fått leva med sedan dess.

Det är en bisarr upplevelse att tvingas försvara sig mot lögner och förtal som kommer ifrån just den elit man pekat på. 

Det jag försökte göra, med varierande framgång, var att ha örat mot marken och beskriva i ord det jag hörde. Det var mitt brott.

Smartare människor, drillade mediemänniskor med rätt utbildning och bättre kontakter, höll sig undan när jag föll och gled sedan in, ett steg högre i korridoren. Sedan skrev dem ungefär exakt det jag skrev några år tidigare, men klarade sig undan.

Så därför kan vi ha en av landets hjärtlösaste mobbare som krönikör i en av landets största tidningar. Han står på "rätt" sida. 

Det är inte så mycket att säga om. Jag avundas de inte alls längre. Jag är glad att jag kom undan med ryggraden och hjärtat intakt.

Väldigt, väldigt många lyckades inte med det.

Under de här fyra, fem åren har jag pekat på sprickan mellan stad och landsbygd, mellan politiker och väljare, mellan media och deras läsare. Jag har tagit folkets försvar mot denna elit och till och med blivit anklagad för att vara den sprickan.

Men den sprickan har funnits länge. Det är inte jag som ordnat den.

Under de här fyra, fem åren har sedan media och politiker försökt att lista ut hur de bäst ska kunna få människor att inse att allt det de känner och upplever är fel. Den kampen har de förlorat. De har misskött sitt uppdrag. Sprickan har istället växt. 

Varje gång man skriver något sådana här blir man anklagad för att vara populist. Men om man vill vara verkligt oberoende i sitt skrivande, vill man vara en rebell i den nya tiden, så måste man nog visa människor och deras ilska, deras rädsla, deras oro och deras drömmar respekt. 

Man behöver inte hålla med. Men man måste försöka förstå. Man måste ägna lite omsorg och tankar åt alla dessa människor.

Den största skammen är inte det som drabbade mig. Jag överlever. Den största skammen är den fullständigt respektlösa hållning som människor i den välmående medelklassen visat alla de som till en början, och det är också viktigt att komma ihåg, FÖRSIKTIGT började protestera mot vad de upplevde var en total likgiltighet inför deras omständigheter.

Men ingen lyssnade. Föraktet vidgades istället. Därför är vi där vi är idag.

För egen del blir den här dagen mest en påminnelse om de vidrigheter jag fick utstå. Men också allt det stöd jag fått från människor vars talan jag i all enkelhet (!) försökt föra.

Jag går genom gatorna som en stolt man. Jag ser på mina medmänniskor med omtanke, försoning och tolerans. 

Men mitt hjärta har inte glömt. Det har förlåtit men det har inte glömt.

Så tänker jag den här valdagen.

Marcus Birro,
Författare