Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Elin Kvist: En fejkad ateist

- 03/06/2011, 07:08 -

Emma Malmlöf/Nyheter24

KRÖNIKA. Om livet som ambivalent gudsförnekare.

Kristi Himmelsfärdsdag. Den dag då Jesus Kristus, efter återuppståndelsen, lämnade jorden och fördes upp till himlen inför de elva vakande apostlarna. 

Med all respekt för troende medmänniskor, så tror jag faktiskt inte ett dyft på det där. Skulle med ett visst mått av överdrift kunna kalla mig för en ateismens talesman. Tvivlets missionär. Med tanke på att jag varken sätter hopp till Gud, ett liv efter döden eller syndernas förlåtelse (det är ändå redan kört), så faller det sig liksom naturligt.

Jag har inget förhållande till den heliga anden, har aldrig fått någon uppenbarelse, och konfirmerade mig enbart med de existentiella diskussionerna och det väntande presentberget i åtanke. 

Jag kan smått hånfullt le åt frikyrkliga gudtjänster på SVT2, där en körledare med jönköpingsdialekt och tjock lugg bär knätäckande kjolar med färgmatchande polotröjor. Jag förkastade mitt sista uns av kristen tillhörighet då Terry Jones valde att bränna koranen under sitt vansinniga illdåd, och avskyr tanken på att religion ligger bakom otaliga mängder våldsbrott.

Jag svär för ofta, skriver obekymrat texter om sex, droger och rock'n'roll, och beter mig tidvis som en passande motsats till helig. (De sistnämnda bestyren inträffar förbryllande nog oftast under veckosluten.)

Kyrkan besöker jag när min älskade mormor ber mig följa med, när det vankas skolavslutning, eller för stämningens skull under julottan. Jag uppskattar kyrkan för att den finns och skänker högtidlighet, men dess religiösa koppling förtränger jag kvickt. 

Trots denna tillsynes motsträviga inställning till Gud, så finns det en del av mig som tycks vara fullkomligt betuttad i den lilla mannen. Förutom det faktum att jag hycklande nog planerar att såväl gifta mig, döpa mina barn och en dag obeskrivligt långt fram i tiden även begravas i kyrkans namn, så har jag fastnat i ett beteendemönster jag inte lyckas bryta.

De senaste dagarna så har min beryktade låtlista nämligen till bredden fyllts av kristna låtar. Det är bluegrassband som ärar sin frälsare, gospelkörer som lovsjunger sin allsmäktige fader, och en ensam gitarrist som just släppt ett album i herrens namn.  

Man tillber, prisar och dyrkar. Sjunger om återuppståndelse och ett evigt liv. Om Jesus, bibeln och den tragiska korsfästelsen. Och jag faller pladask. Blir en ytterst karaktärssvag gudsförnekare, som lämnar de icke-troende bundsförvanterna därhän och fullkomligt kapitulerar för visor om den heliga treenigheten. Den trio som i min värld oftare utgörs av systrarna Kardashian än några andra.

För att rättfärdiga detta tveksamma beteende så tar jag till ett noga uttänkt argument. Strategin är att orda om obeskrivlig musikalitet, träffsäkra melodier och inte minst fantastiska röster. 

En förbryllande sanning är även det faktum att jag plötsligt - och i ett skrämmande samband med denna musikaliska uppenbarelse - har blivit en väldigt god medmänniska. En samhällsmedborgare att lita på. En kvinna av folket.

Jag har de senaste dagarna slutat sucka ljudligt när någon tränger sig för nära på tunnelbanan, börjat le vänligt åt sura terriertanter, och snabbt förlåtit bilister som inte stannar vid övergångsställen. Jag har slutat se rött då servicepersonal beter sig ohövligt, och funderade en kort sekund på att besöka ett kristet kollo i sommar.  Bör dock tilläggas att jag var berusad på rödvin vid tillfället. 

Nu när jag har nyktrat till så kan jag något motvilligt erkänna att den där Jesus i all sin dramatik gör mig - den eviga tvivlaren - gott. Gud bevare oss båda.