Giertz: "Humor är ute"

”Svensson, Svensson” är tillbaka och möter - minst sagt - ljummen kritik från filmrecensenternas bittra fjärrkontroll. Familjen Svensson är uppenbarligen inte lika hippa i dag som de var 1994 när serien banade väg för en våg av kärlek för Vivallas kvarter i Örebro.

Men, Allan Svensson - nu får du skärpa dig. Det är dags att du kastar in handduken. Slänger av dig kläderna och hoppar av hela karusellen.

Det här är det sista du gör i din karriär, det ska du veta.

Likaså du, Suzanne Reuter. Det här var droppen. Ta den svidande kritiken med ro, men förstå också vinken och följ med strömmen. Ut.

Jag tror nämligen att svenska teveserier är fullständigt utdöda. De är inte ens med i spelet längre. Går inte att ha med i beräkningarna. Tärningen är kastad - och turen föll inte på svennehumor där det grövsta skämtet handlar om Mona Sahlins Toblerone-frosseri.

Om jag ska vara fullt ärlig är humor i alla sina skepnader rätt dött på teve- och filmscenen 2011. Tror jag.

I söndags kväll hade den förhandstippade succéserien ”Pan Am” premiär. 589 000 tittare drogs till TV3 när första avsnittet rullade.

Dramaserien utspelar sig på 60-talet när flygålderns resa bara hade börjat. Vi får hänga med i vardagen för fyra av flygvärdinnorna på Pan American - ett av USA:s mest mytomspunna flygbolag genom tiderna.

Det är briljant. Men tragiskt.

Att, visserligen snygga, amerikanska flygvärdinnor i blåa uniformer klassar ut våra folkkära svenska skådespelare - som nästan blivit en del av vår kultur - med hästlängder.

Jag undrar hur Suzanne Reuter faktiskt mår när hon blir omsprungen av en liten nätt flygvärdinna med klackar, med parfymsprut mer kännbara än Suzanne någonsin varit i en dramatisering.

Det kan inte vara roligt.

Och jag undrar hur Sverige mår när de inser att vi inte har några barnskådespelare att ta över tronen och ens försöka återupprätta storhetstiden.

Eller ja, vi har ju ”IKEA”-Embla. Men vad fan.